oroshjärta

Onsdag

2008-12-24T00:00:00.001+01:00

God Jul och ett gott nytt år allihopa!

Om Lax med stekt ris och currysås

2008-12-19T23:09:00.004+01:00

Ingredienser: Laxfilé, basmatiris, frysta ärtor, morötter och haricot verts, gul lök, matlagningsgrädde + redning.
Kryddor: Rosmarin, citronpeppar, olivolja, curry, soya.

Krydda laxfilén med rosmarin och citronpeppar, häll över lite olivolja och gosa in den. Stek (du behöver troligtvis inte margarin att steka i).
Koka basmatiriset enligt anvisningarna.
Bryn löken, tina de frysta grönsakerna. När de är tinade, dela ev. i mindre delar och blanda med löken.
Häll i det färdiga riset och grönsakerna i en stekpanna och häll över lite soya. Värm bara upp lite grann och blanda ihop det. Bränt ris är inge gott.
Stäng av plattorna (både lax och risblandning).
Såsen: Bryn lite flytande margarin tillsammans med curryn och blanda i lite vetemjöl/annan redning. Smula i en fiskbuljongstärning. Rör om medan det kokar upp och hoppas på att den blir tjock.
Ät!

Om ni följt mina små recept så märker ni att det inte direkt är några kulinariska nyheter. Men jag tycker att det är himla kul att spontant laga mat - bara ta det man har hemma. Härma grejer man ätit någonannanstans och så vidare. Det här råkade bli riktigt gott. Nästa grej jag kommer visa är världens enklaste mellanmål: äggnudlar... mmm.

Dagens puss: Till min pojke som rest ifrån mig (om än bara en vecka).

Torsdag

2008-12-11T21:46:00.000+01:00

Okej, jag är inte kristen och försöker att inte vara så ha-galen, men visst är julklappar så himla roligt? Att köpa, ge bort, tänka ut, skramla o s v. Och i år är jag klar med alla julklappar utom en redan. Själv då? Ja, jag vill ha en radio i femtiotalsstil att ha bredvid sängen, ett scrap-book-kit, en vitprickig röd kofta från MQ och presentkort på underkläder.

Om brace face

2008-12-10T19:34:00.004+01:00

Jag är fri! Tandställningen är borta!

(Mobilkamera-bild, jag ber om ursäkt.)

Lisa Klagar: Om buskis

2008-12-07T20:39:00.002+01:00

Buskishumor och farser är bland det värsta jag vet. Det är i min mening den lägsta formen av humor. Ja, det är ett hån mot humorn att buskis överhuvudtaget existerar. Lite hårda ord kanske, men jag hatar verkligen buskis. Låt mig förklara varför:
Skämten! "Skämten" är att säga lite allmänt plumpa antydningar om sex, bajs eller dylikt på en passande, bonnigt dialekt. Alternativet är att personen i fråga ramlar eller slår sig. Det här hade varit okej att skratta åt om man var ca 5-7 år gammal. Men ändå verkar folk i alla åldrar frossa i dessa urusla skämt. Diverse buskisfarser säljer biljetter som smör och visas årligen på bästa sändingstid i självaste SVT. Jag spyr.
Och ta inte det där med dialekter fel nu. Jag älskar dialekthumor, men den måste vara genomtänkt och bra gjord. Inte bara en kille med snea tänder och hängslebyxor som säger något sexistiskt till en kärring på halländska.
Kort sagt: Spring ut och in i dörrar, en hel kulle med småfulla svenskar som garvar med plastmuggar i nävarna och hemmagjorda pastasallader, idioter i fula kostymer som säger "jaaaaaaaooo" på scen, varpå alla skrattar. FYFAN.
Buskisfarser är det värsta jag vet.

Om min handväska

2008-11-30T20:31:00.000+01:00

I min väska (second hand, mumin mamma-väska-look alike):

Mobil (nån Sony Ericson)
iPod 8G - vid namn Knut Artur
läppbalsam (smak av papaya!)
kalender, röd och överfull
plånbok med typ max 50kr
busskort med faktumhölje
p-piller-karta
hemnyckel med snusmumriken-nyckelring
Novalucidtabletter mot magont
handkräm (hata torra händer)
Sminkväska

Otroligt nyttig information.

Om pastasås med champinjoner, tomat och oregano

2008-11-25T19:28:00.003+01:00

Du behöver: Pasta, matlagningsgrädde, krossade tomater med basilika, champinjoner, körsbärstomater, cheddarost, vitpeppar, salt, oregano, margarin och ev. lite bladspenat!

Koka pasta, börja att steka champinjonerna om du, som jag, gillar lite stekyta på dem.

Bryn lite margarin i en kastrull, häll i lite matlagningsgrädde när det blivit varmt.

Häll i lite mjöl för att reda såsen, och riv i osten. Vispa tills den känns lagom krämig.

I med lite krossade tomater (i såsen). Krydda med vitpeppar, salt och oregano.

Häll i champinjonerna i pastasåsen, rör om.

Dela några körsbärstomater och lite bladspenat.

Lägg i alltihop i en djup tallrik och rör om ordentligt. Smaklig måltid!

Lisa Klagar: Om teater

2008-11-17T21:13:00.003+01:00

Teater. Jag vet att många tror att jag är väldigt kulturell och liknande, att många tror att jag är den typen som gillar alla former av kultur. Och ja, till viss del är det väl sant: böcker, konst, arkitektur... allt det där är finemang. Men en sak som jag aldrig verkar förstå mig på, det är teatern. Jag har sett en hel del, mestadels här i min egen stad, och allvarligt talat har jag aldrig gillat det. Antingen är det för pretentiöst och svårt - så "djupt" att skådespelarna själva inte verkar förstå vad de säger - eller så drar det åt buskishållet med dåliga skämt och hemska dialekter (ska klaga på buskis snart också). Det allra värsta är när de blandar!

Min teaterbesök slutar alltid med att jag försöker hålla mig för hånskratt, att jag äter godis i ren överlevnadskamp, eller somnar i stolen. Jag beter mig som ett svin, för att jag blir lite elak när jag tycker att något är så dåligt. Det har hänt att kärringar har slagit mig för att jag skrattat vi fel tillfällen på en pjäs.

En paradoxal sak är att jag inte har några problem med filmer, musikaler eller typ stand-up. Så stor skillnad är det väl inte mellan film och pjäs? Eller musikal och pjäs? Varför är teatern så dålig? Jag kan inte svara på det, men jag kan säga att nu när tvångsbesöken på teatern är över i skolan, känner jag en stor lättnad.

Måndag

2008-11-17T21:08:00.002+01:00

Make-over! Grått, svart och vitt passar min sinnestämning bättre den här årstiden, och det passar min nya idé. Jag hade nämligen en blogg för ganska länge sen, som hette Lisa Klagar. Och Oroshjärta har visat sig från sin snälla, nostalgiska och gullesnuttiga sidan för länge nu. Jag är verkligen jobbigt negativ egentligen. Nu ska jag börja släppa ut den sidan av mig här också. Fast det snuttiga också blir kvar, blir det en ny grej. Enjoy!

Om Paris

2008-11-02T11:22:00.003+01:00

En sak som är så himla underbart med städernas stad Paris, det är att de fortfarande har kvar små butiker. Ni vet, en liten affär med frukt och grönt, en med kött, en med bröd, bakelser och croissanter. Man bara tassar ut på morgonen och vandrar mellan de olika affärerna, köper croissanter och baguetter på bageriet, lite marmelad från kvartershandeln, en påse med körsbär hos frukthandlaren, et voilà, le petit dejeuner (frukost). Ja, jag saknar det lite.

Klart att jag saknar fler saker. Det gör nästan lite ont att tänka på det, att långt borta finns det kvar, där finns min älsklingsstad kvar, fastän jag är här hemma. Saknar språket, att bara sitta och höra det på metron. Saknar Notre Dame, att sitta framför henne och läsa. De stora bokhandlarna! Så otroligt många och vackra böcker. Vindlande gator och vackra gamla hus. Konstmuseum i mängder, l'impressionstes, Monet, Degas, Renoir. Montmatre och le Marais.

foto: moi.

Måndag

2008-10-27T22:42:00.002+01:00

Jag skulle gärna vara den sortens flicka som alltid har läppstift på sig. Som gör högskoleprovet utan prestationsångest och gör det bra. Som aldrig oroar sig över saker som man inte borde oroa sig över. Som alltid har fina underkläder på sig. Som sjunger vackert, sådär skört och ljust. Som skriver som en gudinna och alltid har inspiration. Som kan bära upp långt hår. Som dansar bra och nynnar med i låtarna på popklubbarna.

Som alltid är ganska lycklig.

Dagens puss går till mina två lyckopiller, fina fröken Sabina och min pojke Adrian.

Fredag

2008-10-24T22:18:00.002+02:00

Jag har faktiskt en hemlig talang. Min sångröst är verkligen inte något att hänga i julgranen, men jag är en jävel på låttexter. Vet inte riktigt hur och när jag lärt mig alla dessa låtar, kanske under alla år av p3, allsång på skansen och så ska det låta, eller så kan man bara klassa det som en - just det - dold talang. Och vi snackar inte bara bra låtar. Näe, även diverse schlagers och liknande fastnar. Mina personliga favoriter är dock Dolly Partons Jolene och Karl Gerards Jazzgossen. Så, utmana mig inte på nåt jäkla sing-star, men gärna på något mer i singing bee-stil! I dare you.

Om Bokens vecka

2008-10-19T20:24:00.002+02:00

V. 42 var "Bokens vecka" på Bäckäng, något jag som den nörd jag är brukar se fram emot ganska mycket. Och trots att magkatarren sabbade det något, fick jag ändå en upplevelsefull vecka. Jag träffade till exempel en av mina favoritförfattare, Martina Lowden, och fick chansen att prata lite med henne.
Men den märkligaste händelsen var ändå intervjun med Bob Hansson (se backang.nu). Jag, omtöcknad efter en natt med ont i magen, slängdes snabbt in i en intervju med poeten när Johan skulle ha prov och alltså inte kunde. Snart visade det sig dock att Hansson hade väldigt bråttom iväg till sitt tåg, och att P4 redan hade "bokat" in tiden mellan Bäckäng och centralen. Jag trodde ju såklart att jag skulle få ge mig, men en lärare schasade in också mig i bilen som skulle föra honom, radiosnubben och läraren till tågstationen. Okej, tänkte jag, jag får väl anteckna vad han svarar på radiosnubbens frågor helt enkelt. Men! Helt plötsligt hör jag "okej, men ställ du några frågor nu då!". Jag tar min chans, ställer mina frågor, och när hela intervjun är över och Bob är avsläppt säger radiosnubben "jahaja, då kommer det här inslaget höras efter fyra. Vad heter du?". Det visar sig att han har tänkt ha med både honom och mig som reportrar i inslaget.
...Och så gick det till när Lisa blev radiopratare. Nä, men jag kom med i intervjun och mormor hörde det iallafall. Jag lyssnade på det via nätet efteråt (låter jag verkligen sådär!?), och skrattade lite. Det var en intressant upplevelse, och Bob Hansson var trevlig.

Om Tikal, Guatemala

2008-10-12T22:19:00.006+02:00

Jag har ett drömresemål, en plats dit jag av en oförklarlig anledning känner att jag måste åka: Den urgamla mayastaden Tikal i Guatemala. Det är en underlig längtan, jag vill dit.

Gamla indianer i latinamerika har nog alltid intresserat mig; främst deras gudar och religion, men också allt det där andra, mystiska; Att de levde såpass ensamma, bortom världen som man läser om i historian i skolan. En helt annan högkultur, ett utvecklat samhälle, liksom från ingenstans. När jag var tolv försökte jag läsa tjocka historieböcker om maya-, inka- och aztekindianerna, med nästan alla var på engelska så jag fick snabbt ge upp de planerna. Men så långt tillbaka går min underliga fascination.

Så läste jag ett reportage i Vagabond om Tikal i Guatemala. Tikal var en av mayaindianernas storstäder när deras kultur blomstrade som allra vackrast. Men när mayafolket försvann eller iallafall minskade och spreds över kontinenten, glömdes staden och djungeln åt sakta upp den. Långt senare hittade man alla stora tempel och vackra byggander igen, och nu kan man åka dit och se på det. Åh! som jag vill åka dit och se på det!

Ja, jag vill bo alldeles intill Tikal, vill gå upp tidigt på morgonen och se på när dimman lättar över djungeln. Vandra i flera dagar runt de gamla heliga templen, drömma om mystiska ritualer som ägt rum där, lyssna på exotiska fåglar i träden runt omkring, känna in atmosfären.
Det hela är ganska löjligt - men det är mitt drömresemål. Och om jag så ska vänta till min pension så ska jag besöka den platsen en gång! (Psst, Sabina, följer du med?)

Dagens känga får min mage. Den har bestämt sig för att strejka: magkatarr för hela slanten, helvete vad ont det gör, har legat i soffan och smsat min pojke och klagat mest hela dagen.

Söndag

2008-10-12T22:10:00.002+02:00

Små nöjen just nu:

läsa franska modebloggar med söta bilder
leta efter böcker om mayafolket bara för att det intresserar mig
googla efter volontärresor fast jag inte ens vet om jag kommer ha råd/mod att åka
vakna till orden "godmorgon älskling" - och det är inte mamma som säger dem
se på Johannas söta hjärtprydda naglar
längta till bokveckan (Martina Lowden och Bob Hansson!)
gå igenom gamla bilder från högstadiet
promenera och lyssna på Barn av sin stad, uppläst av Helge Skoog
drömma om morgnar när dimman lättar över djungeln i Tikal, Guatemala

(vet om att det varit lite dåligt med grejer på bloggen det senaste, men jag känner inspirationen komma krypande igen...)

Om självhjälpsböcker

2008-09-30T21:32:00.000+02:00

På grund av mitt förhållandesvis stora bokintresse, flanerar jag ofta i diverse bokhandlar. Även om min studentekonomi egentligen inte lämnar utrymme för något annat än låneböcker, är det ändå en viss känsla i att känna lukten av alldeles nya böcker.
Tyvärr måste jag erkänna att detta bok-fönstershoppande har blivit tråkigare med åren. Det är nämnligen något som stör mig. På hyllorna står det inte bara intressanta biografier, djupa psykologiska draman, vackra kärleksberättelser, mediokra deckare (som jag har överseende med, alla andra älskar ju dem) och nyutgivna klassiker längre. Något annat har tagit över...
Ni vet vad jag pratar om: självhjälpsböckerna! Överallt skyltar deras överdrivna, rubrikliknande titlar från grälla framsidor som lovar guld och gröna skogar, om inte ännu mer. På Adlibris.se finns det ca 17 000 böcker som kategoriseras som självhjälpslitteratur. Som jämförelse kan jag ju berätta att det är lika mycket som fantasygenren, och inte alls långt efter klassiskerna.
Och det finns böcker för alla problem som du inte ens visste att du hade! Du kan: förbättra din vardagseffektivitet, fixa bättre utstrålning, bättre självkänsla, lär dig ta ansvar, ta dig upp när du är nere, bli en snällare person eller helt enkelt en gud. Rätta mig om jag har fel, med är det inte lite hybrisvarning på författarna till de här böckerna? Vilka är de att peka ut hur jag ska må, vara och bete mig? Personligen tycker jag att alla de här böckerna snarare ger mig mer känslor av skuld och skam - mer press på allt man borde klara av, borde lyckas med. De får liksom motsatt effekt.
Författarna är sällan utbildade i ämnet de försöker förmedla. Om jag får vara lite fördomsfull - och det får jag - känns det som om det är personer som inte lärt sig ämnet på ett objektivt sätt, utan snarare upplevt det själva. Och nu vill de hjälpa mig och alla andra att nå upp till samma, fantastiska nivå!
Men jag tänker inte stå här och tacka för att deras självförverkligande gjort dem till så hela, vackra människor. Själv har jag alltid tyckt att trasiga människor, även om de inte alls har speciellt bra vardagseffektivitet, tar precis lagom mycket ansvar eller är snällla hela tiden, är intressantare än löjligt självförverkligade och något plastiga människor. Men det kanske bara är jag.

Om Håkan

2008-09-29T21:45:00.001+02:00

Recenserade Håkan Hellströms konsert på Liseberg. Läs på www.Backang.nu !

Torsdag

2008-09-25T17:51:00.001+02:00

Om Trägårn

2008-09-21T01:58:00.002+02:00

På min 18-årsdag, passande nog en lördag, fanns det egentligen inga alternativ. Vi skulle till Trägårn, denna mystiska lilla träbyggnad som jag dittils bara sett fasaden på. Där popsnören och andra bäckängiter springer varje lördag, där min farmor brukade äta bakelser med farfar när de var unga, där det spelades Håkan så högt att alla dansar med. Det var klart att vi skulle till Trägårn.
Och så otroligt roligt vi faktiskt haft där. Musiken, dansen, drinkarna. Alla människor man lärt känna just genom denna lilla rangliga byggnad. De argsinta vakterna, äckliga toaletterna och den rökfyllda uteplatsen. Allt det där, är verkligen minnen för livet för att vara lite klichéaktig.
Tyvärr måste jag erkänna att stället har tappat lite i höst. Speciellt då med musiken... men det här inläggen bör ändå ses som någon slags hyllning.

Skål för Trägårn, vårt eget Bacchi House!

Onsdag

2008-09-10T23:49:00.004+02:00

Min tid just nu tas mest upp av läxor, höstpromenader och svindlande tankar. Böcker också såklart. Drömmar om bokmässan. Om kärlek. Det är en sådan tid, det är den årstiden nu. Eftertanke.

Söndag

2008-08-31T21:31:00.000+02:00

Tänk på att man kan läsa oroshjertastexter.blogspot.com också!

Söndag

2008-08-24T12:52:00.000+02:00

Det är någonting med skolstartstider. Man riktigt känner hur det rör på sig, det händer saker, det är mycket människor i omlopp. Allting rör på sig. Är jag för flummig nu? Jag menar faktiskt inte bara faktumet att busshållplatserna blir allt mer tätbefolkade, inte bara att stan är fylld av tonåringar med pärmar i famnen. Det är något mer. Tänk alla tankar som rör sig i huvudena på de som börjar skolan nu! De som börjar gymnasiet, man riktigt hör dem...
"tänk om jag inte klarar matten", "ingen kommer tycka om mig i min nya klass", "undrar om jag får den där gubben i historia, han verkar bättre än kärringen", "å, killen i parallellklassen, han med det blonda rufset", "undrar om jag äntligen kommer passa in", "kommer allting lösa sig här?", "är jag den enda som aldrig kysst någon", "undrar om hon den söta är singel", " jag längtar tillbaka",

"jag ser mig aldrig om".

Onsdag

2008-08-20T12:53:00.002+02:00

Skolstart på fredag, så jag tänkte byta färger här på bloggen också nu när sommaren lider mot sitt slut. (You like?) Jag känner mig faktiskt inte så motvillig till att återvända - jag ser fram emot många av mina kurser så otroligt mycket: franska steg 5, psykologi och senare även språkvetenskaplig fördjupning, filosofi och litteraturvetenskap. Fast allt är inte rosaskimrande. Cambridge Advanced English och historia C blir något att bita i.
Hoppas att det blir en vacker höst! Inte mycket regn utan bara vindar och klar himmel. Jag ser framemot bokmässan, Håkan på Liseberg och att de börjar köra fler yogapass där jag tränar. Och att min pojke gör alla mina glosor i engelskan (jag kan fixa grammatiken som tack...) Och fika med filtar vid Viskan med mina bästa vänner! Höstfrukostar på min balkong när alla getingar dött.

Jo, jag ska fixa den här hösten.

Om pasta med svampsås

2008-08-15T23:15:00.004+02:00

Äta bör man, annars dör man! Det här är mättande. Det är allt jag kommer säga!
Du behöver: Färsk fullkornspasta, färska champinjoner, kantareller (från burk funkar), creme fraiche, kryddor (förslagsvis rosmarin, salt och vitpeppar).

Skiva champinjonerna till lagom stora såsbitar och bryn dem tillsammans med kantarellerna. Allra godast blir det om man lägger i rosmarin innan svampen i pannan. Men det är en smaksak!
Koka pastan enligt anvisningarna på förpackningen.
Häll i creme fraiche i pannan när svampen har fått färg, rör runt och tillsätt ev. lite vatten om det blir för trögflytande.
Krydda mer och smaka av!
Servera i djupa skålar, för att det är mysigt, men alfalfagroddar till, för att det är nyttigt.

Smaklig måltid!

Tisdag

2008-08-12T12:50:00.002+02:00

Jag känner att jag tappat stinget! Vad ska jag blogga om egentligen, jag har tappat inspirationen. Vad saknas, vad behövs, vad är kul att läsa? Det här inlägget är helt enkelt en liten fråga: vad tycker ni att jag ska skriva?

Söndag

2008-08-03T22:55:00.000+02:00

På grund av det oförutsägbara och på sätt och vis dumma faktum att det fanns resemagasin att låna på hotellet som vi bodde på i två nätter (jag läste dem allihop), så har jag just nu världens (medvetet ordskämt) längtan efter att just resa. Om jag tog studenten imorgon skulle jag börja jobba, jag skulle ta vilket skitjobb som helst för att tjäna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och sen, sen skulle jag resa!
Först genom Europa. Speciellt Brittiska öarna och Island (inklusive rundtur med den hästras som jag spenderat de senaste sju åren med att behärska) ligger högt på listan. Berlin också, och självklart Paris återigen. Sen: världen! Guatemala och inka-lämningarna, amazonas i Brasilien, New York som aldrig sover, Niagarafallens självmordsinbjudande vatten, Kinesiska muren och risodlingar i mittens rike, Thailand, Palestina, Australien, Italien, Egypten, Sydafrika, Nederländerna, Ryssland, Mexico. Jag vill se allting! Men det är inte ens nästan möjligt. Det gör mig lite ledsen.

Söndag

2008-07-27T12:44:00.003+02:00

Månen stiger över Paris, foto taget av mig från Sacre coeur i Montmartre.

Dagens puss är en liten au revoir-puss till min pojke!

Om smygreklam

2008-07-23T00:50:00.005+02:00

Det där med att läsa poesi är en bra grej. (Jag samlar på franska poesiböcker själv, och läser gärna Kristina Lugn och Bodil Malmsten.) Och det är ju så himla fint när någon tar saken i egna händer och ger ut en egen diktsamling, jag har faktiskt köpt några samlingar, såna som ges ut i små upplagor, av folk som jag halvkänner på ett eller annat sätt. Poesi kan man inte få för mycket av!

Härnäst (den 30 juli) släpps diktsamlingen "När drömmarna flyr och verklighet tar vid" av Chriztian Wennersten, och man kan förhansboka den hä r och om man är som jag och vill "bläddra" lite i böcker innan man köper dem, så kan man ju alltid tjuvläsa här.

Onsdag

2008-07-16T21:42:00.002+02:00

Mitt rum är finast i skymningen. Då kan man sitta och läsa och se på molnen ovanför grannens tak. Min pelargon heter Jane, förresten. Ja, visst, håna mig för att jag döper mina blommor, men nu är det så. Jane efter Ms Jane Marple i Agatha Christies böcker. Jag gillar inte deckare längre, men när jag var en sådär tolv så läste jag massor av hennes böcker. Jag har två pelargoner till, Lasse efter morfar och Marit efter Marit Bergman, och för att det är ett så bra blomnamn. Ikväll läste jag Mot fyren av Virginia Woolf, som jag äntligen kommit in i på riktigt. Och nu blev det här inlägget ingenting om allting, det var inte planen från början. Men, ja, en liten inblick i min sjuka tankevärld...

Imorgonbitti reser jag till Paris. Räkna med ett euforiskt inlägg när jag är hemma igen!

Om couscoussallad

2008-07-15T00:22:00.000+02:00

Mer mat! Det här går sjukt snabbt att göra, och är gott. Men framför allt snabbt.

Du behöver: Bladspenat, körbärstomater, gurka, fetaost, kidneybönor (oroa er inte! Det finns att köpa klara på burk. Alla är inte lika hurtiga som jag och orkar vattenbad i 10 timmar...), fullkornscouscous och lite bröd att äta till.

Koka couscousen enligt anvisningarna på förpackningen (lika mycket vatten som couscous, koka upp och dra av plattan, låt dra i fem min).
Dela gurka, tomat och spenat. Ta fram kidneybönor. Blanda i en skål.
Blanda också i couscousen när den är klar, och mosa ner fetaosten samtidigt.
Ät med lite bröd till!

Dagens puss ska Hanna och Sabina dela på.

Tisdag

2008-07-08T23:01:00.001+02:00

Vad ska du bli när du blir stor?
Det är bara ett år kvar tills tryggheten rämnar och all världens möjligheter och omöjligheter öppnar sig. Att ta studenten, är det bara jag som inte ser så sjukt mycket fram emot det? Jag vet inte vad jag ska göra efteråt. Ska man jobba, studera, slöa, resa...

Jag skulle kunna försöka komma in på La Sorbonne i Paris, läsa någon eller några kurser och bo i Paris. Då skulle man ju få in resandet lite också, eller hur? Och jag älskar ju både franska och Paris, det är något man vill kunna säga till barnbarnen: "jag bodde i Paris ett år när jag var ung." Det vore fantastiskt. Men klarar jag det? Skulle jag klara att flytta till ett annat land, ett annat språk? Skulle jag ens klara intagningsprovet?

Man kanske skulle jobba istället. Det spelar ingen roll vart, bara tjäna så mycket som möjligt för att ha när man ska studera sedan. Dessutom kommer ju meritpoängssystemet gälla när man väl söker sen: och jag skulle tjäna på att utnyttja mina meritpoäng. Men hur kul är det egentligen att jobba bort ett år med något man inte vill göra egentligen?

Copywriter skulle nog vara ett roligt jobb. Ett riktigt jobb, men en utbildning som skulle innebära att man faktiskt blev något. Inte bara mer allmänbildad. I Stockholm, det är en fin stad och sådär. Då skulle jag få skriva på arbetstid. Heja! Å andra sidan, det är också en ny stad, nya tag. Vågar man det? Tänk så vill jag inte bli copywriter om ett år?

Okej, resa borde ju alla göra. Jag tycker ju faktiskt om att resa, och det är ju precis lagom efter-studenten-klyschigt, eller hur? Jag skulle vilja se först och främst Europa, dvs enligt mig Berlin, Alperna, Spanien, mer av Frankrike, de brittiska öarna, balkan. Eller Afrika! Och New York. Kanske till och med Kina... Men vart i hela världen skulle jag få pengar till allt det ifrån? Och vem skulle vilja resa med mig?

Poängen är att jag har ett viktigt beslut att fatta. Vart tusan ska jag ta vägen? Hjälp?

Om peace and love

2008-07-03T15:13:00.003+02:00

Det har tagit mig ett tag att hämta mig helt från festivalen, men jo, jag tror att jag orkar återberätta delar av den nu. Tänker dock inte ge en kort resumé av alla konserter, som förra året... bara av de två bästa och lite till!

Thåström. Mannen, myten, legenden. Det var så underbart bra. Han kan verkligen stå på scen och utan krusiduller sjunga så det känns i varenda nerv. Det var ganska avskalat med gitarr, bas, piano och trummor (+ lite annat pling), men ändå känns ljudbilden tung och fylld. Med sina hesa röst följde han felfritt alla toner och trollband publiken. Dessutom var låtlistan ett perfekt hopkok av låtar från den mer akustiska Skebokvarnsvägen, med riktigt gamla låtar som Die mauer och Jag är en idiot. Som lite extra krydda spelade han Bellmans Märk hur vår skugga, och en tonsatt Dan Andersson-dikt. Jag njöt fullt ut, en fantastisk konsert.
Kent. Mina älsklingar, för tolfte gången i ordningen. Jag blev även här mycket positivt överraskad av låtlistan, speciellt inledningen som bjöd på några riktigt gamla låtar, Stenbrott, Ingen kommer att tro dig och Blåjeans. Uppblandat med discoversionerna av hitarna Kärleken väntar och Dom andra. Visst, det var inte det bästa jag sett med dem, men det var himmelskt ändå. Och det bådar gott inför den andra konserten som jag ska se med dem i sommar... tillsammans med Thåström!
Annat som var underbart bra var den alltid lika energifulla Håkan Hellström, som spelade min älsklingslåt Klubbland, Markus Krunegård, vars platta är ännu bättre live, Miss Li som var sinnesjukt söt och pigg, Sugarplum fairy och Sahara Hotnights, för att båda är mina gamla favoriter och betyder så mycket för mig.

Men själva festivalen då? Campingen, området. Jo, det jag kan konstatera är att jag nog inte är gjord för att bo i tält så länge, umgås med samma människor så länge, smutsen, fuktigheten, köerna, de äckliga toaletterna och de dräggiga festivaldeltagarna. Jag tycker ju om musik! Inte camping. Nästa år blir det vandrarhem, sanna mina ord.

Festivalens puss går till mina tältkompanjoner Johanna, Frida och Sabina.

Tisdag

2008-06-24T23:15:00.002+02:00

Imorgon åker vi! Borlänge/Peace and love med mina flickor Johanna, Sabina och Frida, dessutom många andra trevliga prickar och några gamla vänner. Jag är lika glad som jag är nojig, men med ett par festivaler på nacken borde jag väl klara det? Jo, såklart. Men det är lite kul att vara nervös också. Det är nästan som kvällen innan julafton när man var liten, man kände att det var något annat i luften när man vred sig i väntan på morgonen. Något som väntade bakom gryningen.

Jag kommer tillbaka på Söndag.

Dagens puss: Ja, gissa. Den tredje i rad till Adrian.

Om min paradrätt

2008-06-23T23:03:00.006+02:00

Quornfärssås med röda linser med pasta är min paradrätt. Det är mitt eget recept, men det är inte direkt som taget ur ett fyrstjärnigt kök eller så. Men det kan ju vara gott ändå?

Du behöver: Quornfärs (fryst), krossade tomater, fullkornspasta, röda linser, kryddor (salt, peppar, basilika, ev lite rosmarin).
+ körsbärstomater och fetaost.

Lägg i färsen i en varm stekpanna
(med lite margarin i såklart) och stek tills den precis börjar få lite stekyta. Koka de röda linserna enligt intruktionerna på förpackningen under tiden. Börja koka pastan.
Lägg i de krossade tomaterna och krydda så mycket som du önskar, blanda om och häll eventuellt i lite vatten om det blir för klumpigt. När linserna är klara, häll i också dem i stekpannan. Blanda och låt det fräsa till sig.
När pastan kokat klart, låt den rinna av och häll den i en djup skål (jag lovar, den här rätten är godare i en djup skål). Lägg färsen över, och garnera med körsbärstomater och fetaost. Smaklig vegetarisk måltid!

Om Lisas snabbwok

2008-06-16T23:06:00.004+02:00

Jag tycker ju faktiskt om att laga mat, även om min fd hemkunskapslärare inte skulle tro mig när jag säger det. Men vad har hon med det att göra, jag hatar att följa recept, hon älskar det. Improvisera mera! är mitt motto i köket. Så jag tänkte att jag kunde blanda min blogg med maten faktiskt... Ja, jag tänker nog skriva ner lite recept i min blogg! Vegetariska är de allihop. Det är lite nytt, men lite bra?

Det här är svinenkelt att göra, och alla kan säkert göra wok redan, men för er som inte kan det: Här är Lisas snabbwok (jag kan göra en lite lyxigare wok också, men det tar längre tid)!
Du behöver: Nudlar, böngroddar på burk, champinjoner, morötter, broccoliknippen, soya.

Häll i broccolin (jag brukar använda fryst), morotsslantar och champinjoner i en wokpanna/stekpanna med lite olja i. Stek tills allting nästannästan är färdigt.
Koka nudlarna några minuter, häll av vattnet och blanda i nudlar och böngroddar i pannan.
Blanda soya med lite vatten och kryddor av eget val (curry, wokkrydda, grillkrydda, allt funkar!) och häll över alltihop. Låt det mysa till sig lite: et voilà! En supersnabb vegetarisk wok (se ovan).

Om "oroshjärta"

2008-06-14T00:02:00.001+02:00

Varför Oroshjärta?
Jag tänkte bara att det kunde vara kul att skriva några punkter om varför jag valt detta bloggnamn. Ja, det är ju en låt, och jag älskar den. Men jag älskar andra låtar också... Så varför just den låttiteln?

Först och främst är det såklart för att jag känner igen mig i texten så mycket (läs den här). Det är ju lite otäckt att Herr Andersson Wij skrev en låt om mig innan han träffat mig, men jag förlåter honom för det!
Mitt hjärta är lite oroligt. Inte bara psykiskt (se nedan) utan fysiskt också. Det slår inte helt regelbundet, utan lite snabbare när jag andas in, och långsammare igen när jag andas ut. Som om det inte riktigt kan bestämma sig för hur det vill ha det - fast det är inte farligt eller så!
Kanske är mitt hjärta lite oroligt psykiskt med. Jag oroar mig ganska mycket, ältar ännu mer och även om det inte är så bra alla gånger, så är det fakta. Och då speglar ju namnet mig på ännu ett sätt.
Jag älskar vackra ord, om jag skulle börja samla på något mer förutom franska poesiböcker, skulle det vara vackra ord. Och "Oroshjärta", tycker jag är vackert.

Så, det är mer än en favoritlåt, även om det är ursprunget.
Dagens puss är en födelsedagspuss till Adrian!

Om att bada, med mera

2008-06-11T14:00:00.001+02:00

Det har varit så varmt de senaste veckorna att jag har badat mer bara den senaste veckan, än vad jag gjorde hela förra sommaren. Det är himla fint att bada egentligen, jag tycker om vatten. Favoritsättet är antingen riktigt sena kvällar, när luften är sval, vattnet är ljummet och skuggorna i skogen runt omkring börjar krypa fram. Eller i havet, jättejättesent, mitt på natten när bara stjärnorna och månen lyser och man knappt ser vart vattnet slutar och himlen börjar - så man bara flyter i ingentinget. Eller när man har samma känsla mitt på dagen, när vattnet är lika blått som himlen. Det är fint.

Har ni märkt att min blogg blivit något slags utlopp för saker som jag tycker är fina? Mina filosofiska intentioner har fått ge vika för snutteplutt-historier, men å andra sidan så är det kul att skriva om hur fint det är att vara barfota, eller som idag: hur underbart vatten kan vara. Hoppas bara att det är lika kul att läsa! Men snart drar ju musiksommaren igång, då ska jag börja recensera (ja, den är redan igång för många, men min musiksommar då!) och sånt.

Dagens puss går för övrigt ju lätt till den tantigaste killen jag känner. Och han är min!

Om kreativitet/må dåligt-sambandet

2008-06-07T23:40:00.000+02:00

Jag och pappa hade en intressant diskussion häromdagen. Vi tänkte på alla artister som vi tycker om, och insåg att varenda en av dem någon gång mått dåligt (vi bygger antagandet om deras psykiska hälsa på låttexter, uttalanden och mitt sjätte sinne). Varför är det så?
Mamma kom in i debatten med att det var som hönan/ägget-dilemmat, det går inte att säga vilket som kommer först. Är det så att människor med svårmodiga tendenser har ett större behov av att utrrycka sig kreativt, t ex genom musik? Eller är det musikbranschen och uppmärksamheten som gör att musikerna mår dåligt?
Personligen tror jag att om man mår psykiskt dåligt så har man ett större behov av att uttrycka det - men det är ju inte en naturlig del av människan att bara säga det rakt ut. Nej, jag tror att vårt undermedvetna hellre uttrycker det så vi knappt märker det själva, på ett annat, mer subtilt sätt. På ett kreativt plan.

Dagens puss går INTE till min brända baksida. Jag bränner mig så otroligt sällan, det känns som om det brinner, samtidigt som jag ryser. Jag kan inte hantera det! Någon kommer få sova på mage i natt...

Om sommaren08

2008-06-05T00:37:00.000+02:00

Jag brukar ju alltid skriva en lista över vad jag vill göra på sommarlovet när det börjar nalkas. När jag var yngre köpte jag en speciell anteckningsbok och skrev upp en lista och sedan när jag gjorde sakerna på listan skrev jag ner hur de gjordes. Det är ganska fint, fast jag orkade sällan fylla i allting. Nu i den moderna världen är det blogg som gäller!

Min sommarlista -08:

Jag vill bada väldigt sent, helst på natten. Ett spontant dopp i mörkret.
Jag vill skriva en bok, mitt projektarbete, och en bra sådan!
Jag vill dansadansadansa med mina vänner på Peace and Love.
Jag vill resa någonstans med vänner, utan föräldrar eller liknande.
Jag vill pussa på någon, jag vill vara lite nykär. Eller, jag vill våga vara det.
Jag vill titta på stjärnorna, liggandes på ett tak med någon jag tycker om.
Jag vill läsa alla böcker jag inte hunnit med. De är alldeles för många...

Lördag/söndag

2008-06-01T01:45:00.003+02:00

Man kan fråga 118100 om vad som helst. De svarar på söta frågor också. T ex:

Fråga: Hur ska jag hitta en pojke att hålla i handen i vår?

Svar: 118100 tror att ett litet café som säljer glass i vårvärmen är ett bra ställe att träffa en pojke på i vår. Vi önskar dig en trevlig kväll.

Är inte det fint?

Dagens puss ska Johanna ha, för att hon klarade matte b!

Tisdag

2008-05-27T22:23:00.002+02:00

En sak som jag tycker om att göra är att gå barfota. Visst, det gör lite ont. Men det är ändå fint på något sätt, jag känner mig liten igen. Känns som mina barndomssomrar (vilket otroligt uttjatat uttryck det är egentligen!) när jag och min kusin klättrade över klippor och skar oss på snäckskal i Bohuslän. Jag har nog ganska tåliga fötter. Och nu har vädret bestämt sig för att vara till min fördel! Jag gick hem utan skor idag, inte längst alingsåsvägen kanske, men så fort jag vek av från den lade jag skorna i väskan. Nu är mina fötter väldigt skitiga, men å så somriga!

Om uppskattade egenheter

2008-05-21T19:25:00.000+02:00

Jag läste ett så sött inlägg i en annan blogg häromveckan, där bloggaren listade saker, egenskaper och egenheter hon tyckte om hos människor. Och det verkade ju ganska roligt. Så jag gjorde en likadan lista, fast min egen:

Pojkar med rufsigt hår: Man ska kunna ta på pojkars hår, man ska vilja rufsa till det och köra upp fingrarna i nackhåret när man pussar dem.
Fransktalande personer: Världens vackraste språk, alla kategorier. Det låter intellektuellt och så tänker jag på hur fint det är att stå och vänta på metron i Paris och bara lyssna på franska.
Människor som kan ta vackra fotografier: Folk som hittar de perfekta motiven, som kan redigera fint eller så. Ärligt så verkar det finnas färre som är riktigt duktiga på att fota, än vad det finns som är bra på att måla.
Flickor med tjusiga retrokläder: Gärna lite extremt, så jag själv aldrig skulle våga klä mig så, även om jag vill i hemlighet. Extra fint är det såklart om håret eller frisyren matchar.
Pojkar som bär skjortor: Det är så stiligt, det finns inget en pojke kan ha på sig som är snyggare (okej, kanske ett par jeans som sitter bra eller koftor).
Små popflickor med lugg: Jag tycker att flickor i högstadieåldern med eyeliner och pandahår är så himla sött. Jag vill bara krama dem och ge dem kentskivor. Det är nog mitt drömhusdjur, en liten popflicka.
Duktiga skribenter: Naturligtvis. Människor som kan hantera ord, som kan leka med ord. Som tycker om ord och som kan uttrycka sig. Det är fint.
Unga pappor som leker med sina ungar: Det är något visst med unga pappor som går runt med små döttrar i handen. Speciellt om man ser hur lik dottern är pappan. Det berör mig, som Ronja och Mattis i Ronja Rövardotter.
Människor som ser en: Jag tycker om personer som ser en i ögonen när man pratar. Det är ganska obehagligt egentligen, man vet inte vart man ska ta vägen, men i slutändan är det ändå de personerna man kommer ihåg.

Även om jag egentligen har passerat mina värst hästtjej-år, är en uteritt fortfarande bland det bästa jag vet. Så dagens puss går till min lilla kuse Dreyra!

Om ett år med Oroshjärta

2008-05-18T13:06:00.005+02:00

Idag fyller min blogg ett år. Det känns ganska märkligt att jag orkat hålla på så länge, och att jag fortfarande är såpass inspirerad att jag vill fortsätta, men det vill jag!
Ett år! För ett år sedan bestämde jag mig för att den där låten av Tomas Andersson Wij, som jag föll för på hultsfred - 06, som jag älskade från första stund därför att den verkar vara skriven till mig (se inläggen Om mina favoritlåtar och Om mejl från Tomas Andersson Wij), den låten ska få bli mitt bloggnamn. En blogg om mina små funderingar måste heta så. För Oroshjärta betyder Lisas små funderingar. Och om du gillar det, fortsätt läsa!

Annars tänkte jag mest lista mina egna favoritinlägg under det gångna året som ettårsjubileum. De handlar inte om något speciellt egentligen, det är bara några inlägg som jag fastnat för...
Om tid 1 & 2, Om yoga, Om musik och nerver 1 & 2, Om sagan om min cykel.

En annan grej som jag så ofta funderar på om ni där på andra sidan de andra datorskärmarna, har märkt att det alltid står något i det lilla "bandet" under bloggrubriken. Jag brukar byta ibland, oftast är det låttexter, men jag har alltid texten i samma färg som sjävla strecket. Har någon märkt det måntro?

Dagens puss får definitivt Johanna. Du vet själv varför.

Om stans fulaste tant

2008-05-13T18:30:00.006+02:00

Jag såg stans fulaste tant idag. Stelt gick hon i för höga remsandaler med stilettklack, för tajta, vita byxor, för turkosflammig topp. Och framför allt alldeles för lockigt hår, stora blonda korkskruvar som måste tagit timmar att lägga - förmodligen behövs det speciella vätskor och snoddar och frisörsaker som jag aldrig ens vågat närma mig för att fixa den frisyren.

Men när hon närmade sig, med det röda läppstiftet lysande i vårsolen, kisande ögon bakom eyelinern, insåg jag något: Hon måste varit den vackraste tjejen i stan på femtiotalet (jag gissar att det var ungefär då hon som tonåring gick nedför Borås gator). Med blont hår i samma frisyr som nu, men mer naturligt till ett par supertajta piratbyxor och en pastellfärgad topp. Under hade hon säkert en korsett som gjorde att hennes fylliga former blev mer behagliga.

På lördagskvällarna dansade hon nog i klänningar med så mycket tyll i underkjolen att hon inte ens behövde snurra för att den skulle stå rakt ut. Jag tror att den var rutig, ljusrosa med vit botten. Då hade hon nog lockarna i en hästsvans som gungade i takt med rockabillylåtar och som hänförde alla pojkar med elvislugg som stod och såg på från dansgolvets kanter.

...ja, allt det här slog mig när jag cyklade hem och mötte den fulaste tanten i stan.

Dags att införa en gammal klassiker på min blogg, tror jag. Dagens puss! Dagens puss ska Sabina ha, för alla sena msnkvällar som hon spenderar med mig och för att jag kan ringa henne när jag vill.

Söndag

2008-05-10T18:45:00.004+02:00

På backang.nu kan man läsa min recension av kvällen på Rockborgen 9 Maj (och en recension från i april också). Det var en ganska trevlig afton, inte bara tack vare bra musik, utan för att jag fick lite komplimanger för min blogg. I och för sig kom de från några slightly överförfriskade människor, men jag tar åt mig ändå. Är ju så svag för smicker! En sak undrar jag bara: varför kommenterar ni inte lite mer då? Ni ska bara veta hur löjligt glad jag blir av kommentarer. Eller var det bara fyllesnack...?

Om mina youtubefavoriter

2008-05-08T22:18:00.003+02:00

Jag tänkte bara delge alla som någonsin undrat, vilka mina favoritvideos på youtube är. Det är ett par som man alltid återkommer till, som man kollar på under sena kvällar när sömnen inte riktigt vill besöka en. Här är mina, egentligen bara musik och humor:

http://youtube.com/watch?v=POdP_HnNd5o
Kents snabba version av Dom andra under turnén vintern08 är helt sjukt bra. Jag önskar att den fanns (lagligt) som ett riktigt spår, så den kunde börja spelas på alla krogar som har en lätt pop-nisch. Jag vill dansa!

http://youtube.com/watch?v=SXwbw8hHu08
Ola Salo var faktiskt Peter Jöbacks stand-in under musikalen Kristina från Duvemåla. Han uppträdde bara med den en gång, Peter Jöback är tydligen ganska sällan sjuk, men han sjöng Guldet blev till sand i "Riktig talkshow" i SVT en gång. Jag såg det när det visades första gången, och jag skämtar inte när jag säger att alla blev tysta runt tv:n. Ola äger Jöback så jävla mycket.

http://youtube.com/watch?v=SLPAclaI4uo&feature=related
Ola Salo igen. Han kan mycket, den mannen. Här sjunger han Karl Gerards Jazzgossen, som ju är en bra låt i sig, men som blir ännu bättre när Ola skakar rumpa till den.

http://youtube.com/watch?v=YMn2lLfebAs
Magnus Betnér om judar - snubben har koll. Det är kul att skämta om allvarliga saker. Jag gillar hans pokerfejs, jag gillar tischan, jag gillar snubben.

http://www.youtube.com/watch?v=HoRRjbXRXlc
Allting som Killinggänget gjort är genialiskt. Man skulle kunna länka nästan alla klipp från saker som de gjort som favoriter - jag tänker dock nöja mig med en klassiker från Nilecity: Kåtast i Kungsängen.

Onsdag

2008-05-07T19:32:00.002+02:00

Våren. Jag älskar att vi spenderar så mycket tid med att sitta på varma gräsmattor, strosa genom stan med solbrillor på, dricka te nätterna igenom, smita hem på håltimmarna och sola (trots att jag nästan aldrig får färg), sitta på bryggor och skratta åt livet. Saknas bara en hand i min hand, min hand i din hand.

Om tandställningshelvetet

2008-05-05T21:42:00.004+02:00

Jag har nog gjort det mesta när det gäller tandställningar. Korsbett, en tand som växte snett, bettskena, överbettsgrej i gommen och den senaste tiden även räls både uppe och nere. Och jag har verkligen försökt leva med det, med mina sneda tänder och allt som ska fixa till dem.
Men jag tror att tandregleringen precis passerade min gräns. Det är i nuläget tänkt att jag ska ha gummiband mellan över- och underkäken, hela tiden! Det enda undantaget är när jag äter. Och jag vet att det är löjligt av mig att reagera såhär, har man gett sig in i leken får man leken tåla, men jag orkar inte. Jag kan knappt gapa, inte gäspa, det är så klaustrofobiskt. Hur äcklig kommer inte folk tycka att jag är om jag springer omkring och tar ut och in gummiband ur käften varje lunch? Mysigt om man skulle träffa någon, om om om, och man pussas lite. Sen kanske man vill kyssas lite. Och sen? "Vänta lite bara, jag ska bara ta ut mina gummiband, sen kan vi fortsätta!" Jag vill inte ha det så. Det här är min gräns.

Fredag

2008-05-02T13:11:00.006+02:00

Välkommen till maj, vår- och försommarmånaden nr 1. För att överleva alla soliga dagar, ljusgröna musöron på träden, cyklar överallt, ballerinaskor och sena kvällar har jag komponerat en låtlista à la våren. Jag tycker om att göra låtlistor, mest nöjd är jag med min förfestlista och min godnattlista. Det här är min överleva-våren-lista!
Jag är fullkomligt medveten om att alla dessa låtar inte handlar om våren. Några gör det, visst, men det är inte texten som är poängen. Eller, jo, det är den, men man ska inte haka upp sig på enstaka inte-så-våriga ord när man väljer vårlåtar. Det är känslan som räknas. Låtar som lockar fram vårkänslor.

Morgon/förmiddag.
En frukost på altanen, en cykeltur till skolan eller en låt i bakgrunden när man gör sig i ordning:
Sången om dig och mig - Tomas Andersson Wij
Nedför floden - Tomas Andersson Wijs version av Eldkvarn
Fidelity - Regina Spektor
Let my shoes lead me forward - Jenny Wilson
Shake it off - El Perro del Mar
Kärleken i klor - Cirkus Miramar

Lunch/dagtid.
Att lyssna på när solen står högt, högt, när man sitter på bussen på väg mot någonting:
High drama - Laakso
Sanningdan - Säkert!
Little bit - Lykke li
All I need is you - Miss Li
Beskyddaren - Kent
Someday - The Strokes
Downtown train - Moneybrother

Skymning/kväll.
Sitta på en brygga och se solen sjunka, dansadansadansa med bästa vännerna:
Musik non stop - Kent
Jag är en vampyr - Markus Krunegård
Jag vill gå hem med dig - Lars Winnerbäck
Svenska hjärtan - Lasse Lindh
Paul Weller - Kristian Anttila
Klubbland - Håkan Hellström

Natt/tidigtidig morgon.
Låtar att lyssna till när man vandrar hemåt med myllrande tankar och bultande hjärta:
Solen går upp - Tomas Andersson Wij
Soul meets body - Death cab for cutie
Västerbron - Laakso
Such great hights - Postal service
Reconsider me - Moneybrother
Det kommer bara leda till nåt ont - Säkert!

Om sagan om min cykel

2008-04-29T18:50:00.005+02:00

Det här är alltså min cykel, som jag skrivit om ett antal gånger redan. Den har lite historia bakom sig, faktiskt:

Till en början var denna röda Puch min farmors, men när hon skadade höften kunde hon inte cykla mer, så den blev stående i deras källare på obestämd tid. Men så en dag blev min mormors cykel stulen - vilket innebar en total katastrof eftersom mormor cyklade varje dag. Det logiska blev att mormor övetog cykeln, som såklart var överlycklig över att få se dagens ljus igen! Sedan använde min mormor den i flera år, bland annat till att hämta mig från min låg/mellanstadieskola Hestra på fredagarna. Vi brukade se hur långt vi kunde rulla efter byttorpsif-backen med båda två på cykeln. Hade vi medvind kunde vi rulla hur långt som helst. Faktum är att jag fortfarande ser hur långt jag kan rulla utan att trampa när jag cyklar nedför den backen...
Min mormor hade jobbat sedan hon var femton, och inte alltför lätt arbete alla gånger. Det har tagit på hennes leder, och tills slut fick hon så ont att hon inte kunde cykla mer. Då tog hon beslutet att det var dags för nästa generation att föra släktens cykelälskande gener vidare: hon gav den till mig. Jag har renoverat den och den blev klar förfförra veckan och eftersom solen verkar ha bosatt sig lite mer permanent här så tänker jag använda den så mycket som möjligt!

Fredag

2008-04-25T23:11:00.004+02:00

Så är ännu en kulturvecka över och förbi. Bara en kvar innan studenten, och som Anna sa: vi kommer gråta när vår nästa kulturvecka, vår sista, är över. Nu känner vi oss bara lite sentimentala. Rädda. För när kulturveckan är över, rinner bara dagarna iväg och snart är det sommar och sedan börjar vi sista året på Bäckäng. Ingen av oss vågar riktigt tänka på det.
Å andra sidan är det ju ett helt år kvar. Det hinner hända massor med saker innan dess, jävlar vad det hänt grejer det senaste året. Om nästa år ens är hälften så händelserikt, kommer vi vara helt andra personer när vi kliver ut på den där trappan.

Jag ska lyssna på Mannen i den vita hatten jättehögt när jag tar studenten.

TIPS: Läs Bäckängs utmordentliga nättidning: www.backang.nu - din nya startsida!

Söndag

2008-04-20T21:57:00.003+02:00

Finns det något finare än att cykla hem från ett välbehövigt samtal med en nära vän, på en skinande röd cykel, skranglig och gammal, när hela världen doftar varm asfalt? När himlen är helt blå förutom några små vita tussar och måsar som sjunger för alltihop. Södervindarna leker med fartvinden i håret och man har klänning på sig, med knappar och frackbröst. För att inte bländas av det vackra vädret bär man stora humleglasögon och det enda som saknas är ens rosettbasker. Idyll.
Och kvällen innan var det ganska nattsvart. Men vädret, cykeln, den nalkande kulturveckan. Jag får inte dra ner mig. Inte nu. Allt är bra som slutar bra, sägs det.

(Vill du bli mitt lyckliga slut?)

Om vårhopp

2008-04-18T23:31:00.002+02:00

Jag hoppas, att nu i vår ska det finnas väder runtomkring mig och ork inuti mig, för att cykla på min nyrenoverade, ärvda, röda godbit och fika med alla jag vill hinna prata sönder timmarna med. Ett annat vårhopp är att hitta kraft till att vara lite socialare, våga ta lite mer plats om det finns någon och stilla mitt pulserande oroshjärta. Inte vara så retlig och rent ut sagt jobbig som jag varit den senaste veckan. Sluta tvivla på människors uppsåt. Sluta oroa mig för att inte räcka till, för att vara för mycket, för att ingenting kan hjälpa mig. Jag oroar mig för att jag aldrig ska sluta oroa mig, et volià : en negativ spiral. Jag ser problem där det inte finns några, och jag vill att våren kommer med glasögon som korrigerar min syn till något som ligger närmare verkligheten.

Det här är mitt 101 inlägg dessutom. Min oplacerbara (den enda riktlinjen jag följer är förbudet mot politik, inte för att jag inte är engagerad - för det är jag verkligen, men det här är inte rätt forum bara) lilla blogg för små krönikor och funderingar. Vissa månader riktigt trevlig, andra mer tom. Men jag hoppas att jag kommer skriva 101 till!

Söndag

2008-04-13T13:13:00.002+02:00

Ibland har man energi att ta på sig korta klänningar och gå ut bland vattenpölarna som världens enda solsken, ibland sitter man i de varma strålarna med hål i huden. Det är så. Är det så?

Om dig och mig

2008-04-09T23:08:00.008+02:00

Jag tror att det var Jennie som sa detta, Danmark -06. Av någon anledning har det verkligen fastnat, och jag tycker nog att det borde fastna hos några fler.

Om man ska skriva mej och dej, måste man gå hela vägen och skriva sej också.
Och det är en fisk.

Amen, jag håller med. Nä, min poäng var inte att ta ställning som språkfacist. Det är inte så att jag ser ner på er som skriver med fiskar. Men! våga välja mig, dig och sig!

Om 18

2008-04-05T00:23:00.004+02:00

Idag, den femte april 2008, fyller undertecknad 18 år. Det är väl tillräckligt stort för att eget blogginlägg? Speciellt eftersom jag har fallenhet för åldersnoja och sentimentalitet. Men det är inte helt utan anledning, 18 år är en ganska lång tid, och en ganska viktig födelsedag. Man borde ha hunnit med så mycket, gjort så mycket, levt så mycket vi det här laget, och jag har också upplevt mycket - jag har ju vuxit upp för guds skull! Jag har blivit den jag är på dessa 18 år. Underligt vore väl annars.
Är det dags att ta tag i saker och ting nu? Är det här, min födelsedag, en markering för att nu börjar det riktiga livet, vännen? Eller så är det bara en dag bland alla andra. Jag känner ingen skillnad, tänkte jag nyss. Men det är skillnad. Det bubblar inte i magen på samma sätt längre, bara för att det är min födelsedag (det är väl en onödig del av att växa upp? att inte bli nervös när man ska få presenter). Om jag hittar något snyggt i en affär, kan jag tänka "behöver jag verkligen en sån här?" och sedan gå därifrån. Mitt behov av ensamhet oroar mig inte lika mycket längre. Mina vågdalar och toppar har jag accepterat. Är det tecken på mognad eller bara på likgiltighet?
Mycket har hänt och mycket ska hända. Jag hoppas bara, att med den här dagen och för all framtid, fortsätta med att göra det som ger mig mer energi än vad det tar, fortsätta försöka förstå vad andra förstår, fortsätta försöka tro att jag verkligen duger. Fortsätta leva.

Foto: moi.

Om kusinbarnen i mitt liv

2008-04-01T22:10:00.003+02:00

Kusinbarn är nog det gulligaste som finns. De är släkt på lagom nära håll, man träffar dem lagom ofta och bebisar är alltid söta. Jag har fem stycken kusinbarn i min samling - den senaste föddes igår. Tyvärr bor två av dem på andra sidan jorden, Trinity (nyfiken) och Oliver (lugn), men i sommar kommer de hit och eftersom jag inte tänker jobba, så har jag ju tid till dem. Oskar (smart) och Albin (tuff) bor i och för sig inte så långt bort, men de är aktiva små pojkar och helt ärligt så träffar jag deras pappa, och alltså också dem, ganska sällan. Varannan vecka-barn. Nykomlingen Lukas vet vi ju ingenting om än, men jag ska anmäla mig som frivillig barnvakt (om det nu behövs, med tre glada farbröder och en ännu gladare farmor). Åh, jag blir lycklig bara av att tänka på dem!

Torsdag

2008-03-26T15:35:00.005+01:00

Nej, jag kommer inte skriva om min morfar. Det blir för personligt, jag kan inte riktigt med det. Men jag kan berätta att han är min skyddsängel med bruna vingar och att jag fortfarande tänker på honom och älskar honom. Kanske är det min stundande artonårsdag som spökar och får mig att tänka och drömma om svunna tider. Jag är inte lika stor, vuxen, mogen som jag trodde att jag skulle vara nu, vid den här åldern. Eller jag vet inte, det kanske jag är. På vissa plan, på andra inte lika mycket. På vissa plan mer än jag trodde.

Nu blev det här lite blandat och lite osammanhängande,
men en gång är ingen gång så vi glömmer det här?

Musiknytt: hittat nya musikälsklingar, Laakso (som jag gillat länge men aldrig orkat ta itu med att lyssna på, jag är emot nedladdning och hade inte råd) och dess sångares solo-spinoff Markus Krunegård.

Om skymningen

2008-03-19T23:00:00.004+01:00

Skymningen är nog den vackraste tiden på dygnet. När allt är stilla, blått och mjukt. Jag är nästan glad över att det kommit snö, trots att det är mars och att den borde fallit under julen istället, för skymningen, den blå timman, blir nästan ännu mer påtaglig när det är snö ute. Som ett blått dis över mänskligheten. Jag tycker bäst om när den precis smugit sig på, när horisonten fortfarande är orangeskimrande och trädens grenar är kolsvarta mot en himmel där stjärnorna precis börjat tändas. Kanske borde jag gå ut och gå när solen skiner, för att få lite färg och d-vitamin, men jag vill hellre se när mörkret kryper in över Borås. Jag vill hellre se den blå timman.

Nu åker jag bort några dagar, men när jag kommer tillbaka lovar jag att skriva ett inlägg om min morfar. Jag drömde om honom för ett par nätter sen...
Foto: moi

Fredag

2008-03-14T18:28:00.002+01:00

Sitter och filar på en artikel till den kommande, nygamla bäckängtidningen bäckängiten (släpps den 31 mars om jag inte fattat helt fel). Lever ut lite framtidsdrömmar i förtid i den här tidningen - jag skriver för kultursidan. En intervju och en bokkrönika statsar jag på. Hoppas bara att resten av redaktionen gillar det, för jag har haft väldigt roligt när jag läst och skrivit inför alltihop. Dessutom har jag hittat en ny favorit: Allt av Martina Lowden. Heja!

Om Tomas Andersson Wij 7/3

2008-03-10T22:02:00.003+01:00

Det finns egentligen inget bra sätt att börja det här inlägget, eller att fylla ut mitten, eller att avsluta heller för den delen. Jag har varit på en konsert som nådde över mina redan skyhöga förväntningar. Tomas Andersson Wij.

Har du läst min blogg innan, vet du att jag skrev ett mejl till Tomas Andersson Wij i november förra året- som han besvarade! Det var ett extremt pretentiöst mejl, jag filade på snygga formuleringar i timmar innan jag klickade på "skicka". Det hela gick iallafall ut på att tacka honom för några låtar (mest Oroshjärta, naturligtvis) som berört mig speciellt mycket, och att önska att han spelar en av dem - en Eldkvarn-cover - på nästa Göteborgskonsert. Och det var just den konserten jag gick på i fredags.
Och det var just den låten som fick mig att skrika av glädje och resa mig upp ur min stol på Trädgårdsföreningen, när herr Wij hade tagit av sig kavajen: dvs en bit in i konserten. Redan när han inledde mellansnacket insåg jag vart han ville komma. Mina högsta önskan: Nedför floden. Den gjorde mig så lycklig att jag nu måste fila på ett minst lika pretentiöst tackmejl. Undrar om mitt mejl påverkade hans låtval? Undrar om han såg mig i publiken? sjungandes med i vartenda ord och med handen krampaktigt tryckt mot bröstet, det kändes som om något där inuti höll på att spricka. Inte för att jag var den enda som sjöng, nej, det var allsångstämning nästan hela tiden, med rysningar som spelade flipper mellan mina ryggkotor.
Det var i det stora taget en av mina topp tre bästa konsertupplevelser någonsinn. Det var svårt att skriva det här inlägget, för jag vill inte tänka på att den är över. Det är svårt att ens lyssna på hans låtar, för jag vill inte glömma hur de lät live. Jag vågar inte ens fundera över hur jag ska kunna skriva ett tackmejl för en sådan här sak. Jag (!) finner inga ord.

Foto: moi!

Om språkidentitet

2008-03-05T22:50:00.003+01:00

Läxa tills imorgon: fundera över hur du använder ditt språk för att uttrycka vem du är. Svenska B, inte illa alls, jag borde skutta av glädje för en sådan uppgift. Borde. Men jag står stilla, för det handlar om det talade spåket och vad vi säger. Och helt ärligt, jag tycker inte att min språkidentitet riktigt kommer till tals när jag pratar (ja, det var ett medvetet skämt). Mitt språk, det är det skrivna ordet och inget annat språk - jag pratar varken som jag tänker eller skriver. Mitt tal är inte min språkidentitet. Eller är det det, utan att jag vet om det? Och kommer min diskussionsgrupp tycka att jag är en komplett idiot om jag luftar mina tankar för dem? Jag återkommer.

Söndag

2008-03-02T13:06:00.002+01:00

Sitter och väntar på Johanna som är någonstans ute i aprilvädret, på väg hit (jag är medveten om att det är mars, men det är ändå aprilväder). Idag har jag 1) sytt om en kjol och inte pluggat 2) läst massor med nödvändig läsning, men inte pluggat 3) spenderat några timmar framför skärmen och kollat på modebloggar, ej pluggat. Snart ska jag fortsätta med att inte plugga. Det är franska, svenska och litterär gestaltning som hänger över mig som de tokiga snöregnmolnen utanför. Men gör inte idag vad du kan skjuta upp till morgondagen, barn.

Tisdag

2008-02-26T22:10:00.003+01:00

I sommar. I sommar ska det vara vackert väder nästan hela tiden, och när det inte är det ska jag sitta inne och läsa alla böcker som jag alltid sagt att jag ska läsa. Och när solen skiner ska jag cykla omkring på mormors gamla cykel med korg fram, i och den ska jag också ha böcker eller annat trevligt. En snygg bikini, en filt eller en Loka smultron/citron. Jag ska sola på min gräsmatta på förmiddagarna, med Perla i hennes sommarbur alldeles intill -läsa BT och dricka jos. Och så ska jag åka till Bohuslän på midsommar, bada i havet och lyssna på måsarna. Och festivala med alla mina vänner i Borlänge, Kent och Håkan och sova i tält. Framåt augusti ska jag spendera en vecka i Stockholm, först fem dagar skrivarkurs med Jennie och sedan en helg med Dramaten och Sabina och Johanna på Söder. Men viktigast av allt: jag ska inte jobba. Jag ska bara vara.

Bygga upp höga förväntningar? Jag? Vad pratar du om?

Om kickar och dansgolv

2008-02-23T19:15:00.004+01:00

Det har visst startats en indieklubb här i Borås, "Helt enkelt" heter den, och vi var där igår. Dansdansdans. Och nu vet jag att dans kan ge mig samma kick som jag kan få av annan motion. Det är nog bara så att jag aldrig tidigare dansat tillräckligt mycket för att märka det, men rushen kom som ett brev på posten. Spred sig genom mitt blodomlopp, ut i varenda cell. Glädjeyra. Bra musik (läs inlägget nedan så förstår ni vikten av den) och motionkick, jag önskar att jag kunde hålla kvar den känslan hela tiden.

Tips: Jag har lagt upp en del dikter och en novell på oroshjertastexter.blogspot.com nu...

Om musik och nerver, igen

2008-02-23T19:04:00.003+01:00

Har insett varför musik påverkar mig så mycket. Eller, det är åtminstone en hållbar teori. Saken är den, att jag tänker i ljud. Långtidsminnet är känslor och bilder, men mitt korttidsminne och det jag tänker i nutid, är ljud. Vi kan gå in lite djupare på det en annan gång, om någon nu är intresserad av att veta hur jag tänker, hur det låter i mitt huvud. Men poängen är att jag tänker i ljud. Således måste ljud påverka mig, kanske lite extra? Som en bildmänniska kan påverkas av ett konstverk. Musik kan verkligen vara ett sätt för mig att förstå mitt undermedvetna, en låt kanske stämmer in med hur mitt undermedvetna är för tillfället, och på så sätt lyfts känslan till det medvetna planet eftersom jag ju medvetet hör låten. Nu är jag ingen psykolog, inte heller en expert på undermedvetet vs medvetet. Men det är en teori, det är mina spekulationer.

Om stil

2008-02-13T22:34:00.004+01:00

Det finns egentligen alldeles för många modebloggar. Och av principiella skäl måste jag förkasta dem. Men kanske finns det någon poäng i det hela också. Jag menar, man kan ju hitta riktiga godbitar som inspirationskällor och avundsframbringare där ute i det stora spindelnätet. Och kanskekanske, inspirerar dessa få modebloggar som jag ibland (då och då, egentligen ganska sällan) spanar lite på, till att också jag borde skriva något om det. Mode. Stil. Fashion. Med en viss egotouch - mest för att jag inte kan något om generella trender. Jag vet bara vad jag tycker är snyggt, på mina vänner, övrigt folk i min omgivning och dessutom människor som jag aldrig pratat med eller kommer känna.

1. Retro. I alla former, nästan. Jag vet inte riktigt varför, kanske kan man spåra det tillbaka till min barndom och att vi aldrig lekte att vi levde i vår egen epok - det var alltid förritiden. Eller så beror det på alla böcker jag läst, som också utspelar sig i svunnen tid. Charlestonklänningar från 20/30-tal; 40-talshår och midjeaccentuering; 50-tals kurvor; 60-tals färger eller ickefärger, a-linjeformer, kortkort, stora glasögon och svartvitt op-mode; 70-talets utsvängda byxor, färger i gult, brunt och orange i vackra mönster; jeans med hög midja och stora tshirtklänningar från 80-talet; till sist också något av 90-talets indiemode, kavaj och sneakers. Allt detta köpes inte som original från den tiden. Nej, man måste oftast leta fram retroplaggen i vanliga butikers kollektioner. H&M, Topshop.

2. Postpop. Ibland ser man människor gå förbi en på gatan, fler än annars i Hagaområdet i Göteborg, och man bara vet att de en gång var poppare. Det behöver inte vara en f d BD-poppare, men en person som alldeles uppenbart har bra musiksmak men som äntligen lämnat den musikens barnsliga stil bakom sig. Växt upp, på något sätt. De har ofta mycket svart, grått, senapsgult, äggskalsvitt, marinblå, hög midja, Cheap Monday, Zara och Monki, saker med volym upptill men ingen nertill eller tvärtom. Det är enkelt, avskalat med snygga skor i gubbstil till. Håret är pageklippt, eller långt med lugg och en stor boll på huvudet.

3. Second Hand. Javisst, den här punkten är ganska starkt förknippad med båda de två första. Men den fick lite eget space ändå, för att jag tycker så himla mycket om den här stilen. Det är mycket färger, mönster, material och allt kan användas på samma gång. Skira, vita blusar, skrikiga klänningar, mycket retro och en känsla av att "det här drog jag på mig på några minuter." Vissa plagg är lite stora, men det bästa med den här stilen är att allt ser så avslappnat ut, och ingenting ser för stort, för litet, för fel ut. Second Hand-människor handlar på second hand, Topshop, H&M och Indiska. Men det syns inte vilka kläder som inte är vintage - på en second hand-person ser allt ut att vara vintage.

Och jag då? Tja, de här punkterna är mina främsta inspirationskällor. Om det märks, om jag lyckas eller faller platt, det är en helt annan historia.

Tisdag

2008-02-12T23:41:00.000+01:00

Jag gjorde om lite, jag tröttnade på det blåa och dessutom försöker jag gömma mig för alla saker jag egentligen borde göra. Men hörni, jag är faktiskt inte alls säker på den senapsgula touchen här. Vilka färger skulle annars passa, måntro? Några tips?

Söndag

2008-02-10T22:24:00.001+01:00

Runt mina handleder hänger diverse armband, jag har gjort alla själv. Av snören, nostalgi, pärlor, minnen och new-age-romantik i form av 10 sorters halvädelstenar, har jag knutit och trixat fram dem, de känns nästan som tatueringar eftersom jag har på dem jämnt. Okej, nästan jämnt, ibland går de sönder och jag lagar och ändrar lite, eller så tröttnar jag på något som skaver, eller så gör ett helt nytt. Men jag har aldrig mina handleder bara.

Det som har suttit längst är ett grådaskigt band knytet två varv runt höger. Det ser mest ut som en liten garnstump nu, men ursprungligen var det ett vitt band med svart text, köpt för 1 Euro på Le Printemps i Paris. Bär man det med sig, ger det ägaren visdom och lugn, sägs det. Det fanns i många färger och användningsområden, men jag ville ha något man alltid behövde. Visdom.
Ett annat har jag gjort om flera gånger, svart bomullstråd med tre bärnstenar (bärnsten attraherar tur inom alla områden, grundar och öppnar för positiva tankar, dessutom bra mot magproblem) på, idag lade jag till ett litet hänge med en ametist (en sten för frid, hopp, för att öppna för nya saker och för ditt sjätte sinne, mot skuldkänslor, sömnproblem och huvudvärk) . Båda stenar har jag ansett vara mina turstenar sedan jag var liten, bärnsten för att jag alltid använde ett visst halsband med en sådan sten, och ametist för att den är lila, min favoritfärg.
Johanna gjorde ett armband med mängder av halvädelstenar i julas. Det blev några över, så jag fick dem, tack!, och de gjorde jag ett band av. Jag tar av det ibland, för det ger mig skavsår, men det är väldigt fint med två st rosenkvarts (för att lära sig att älska sig själv och sin nästa, att förlåta, motarbetar bitterhet och hjälper till i alla relationer) och två rökkvarts (mot depression, negativa tankar och känslor, ökar kreativiteten och medialiteten samt gör oklara tankar klara), fastsatta med jämna avstånd.
Tid, du är dig inte lik. Jag bär en liten svart klocka, allt annat än modern är den. Ingen stor klocka som syns, den ser ut som ännu ett armband i mängden. Precis som jag vill ha det!
Sist men störst, mitt chakraarmband, köpt på en hälsomässa i höstas och lagat flera gånger. Det består av massa småstenar i olika färger, en färg för varje chakra, dvs sju stycken. Sju olika sorters stenar, det blir för mycket text, men det är för rotchakrat: onyx, sakralchakrat: karneol, solar plexus: gul jaspis, hjärtchakrat: aventurin, halschakrat: sodalit, tredje ögat: ametist och för kronchakrat: bergskristall. Allt för att balansera energierna i kroppen och i auran, med varandra och med omgivningen. Jag mediterar ofta med det också, färg för färg.
Ibland, men inte just nu, bär jag mina festivalband, omgjorda till armband, också. Roskilde05, Hultsfred06 och Peaceandlove07 - minnen för livet.

Orkade du läsa allt?

Om Mig äger ingen

2008-02-08T12:36:00.001+01:00

1. Det första som slår mig om "Mig äger ingen" när jag sammanställer vad jag hört från BT-Stefan, det som står på baksidan av boken och de första kapitlena, är likheten med Susanna Alakoskis "Svinalängorna." Arbetarklasskildringen, i Alakoskis bok om finska invandrare och segregationen därtill, i Linderborgs om en härdarmästarpappa och upplevelser av klassorättvisorna. Den ständigt närvarande och bedövande alkoholen återfinns i båda böckerna, liksom hur historien är skriven ur barnets synvinkel. Författarna är starka kvinnor med uttalade vänstersympatier, dessutom har Alakoski ett Augustpris att skryta om och Linderborg iallafall en nominering. Det går inte att frånse likheterna. Jag säger inte att den ena har härmat den andra, snarare inspirerat i så fall, men jag tror inte ens det. Men en trend, kan man kanske kalla det. Kommer det ges ut fler självbiografiska (eller nästan-självbiografiska) arbetarklasskildringar i framtiden, skrivna av starka vänsterkvinnor? Tja, inte mig emot, i så fall!

2. Boken utläst och ihopslagen, bara tankarna är kvar. Som jag skrev i mitt första inlägg, hoppas jag att Linderborg (och Alakoski) startar en trend, för det här var en riktigt bra bok!

Linderborgs journalistiska bakgrund skiner igenom lite väl mycket, kan jag tycka, i denna mer skönlitterära text. De ganska sakliga, men detaljerade beskrivingarna av hennes lösryckta minnen kanske inte är de mest gestaltande jag läst. Men jag antar att många från samma generation som Linderborg kan känna igen sig i sakerna som beskrivs, även om jag bara kan försöka föreställa mig vad hon menar.

Fokus ligger mycket på denna beskriving av omgivningen (kläder, möbler, mat, släktingar och deras särdrag) men jag tror att det är genom detta som man bäst lär känna pappa Leif. Långsamt växer en människa fram mellan alla minnen, och formas till en person, en identitet, utan att Linderborg har sagt för mycket rakt ut. Hon berättar inte om just Leif, men han träder fram ändå, ur berättelserna om hans omgivning. Den är mycket skickligt gjort, beskrivingen av hennes pappa.

Något annat som jag uppskattar i Mig äger ingen, som också lyfter boken från det klassiskt självbiografiska, är hur barnets perspektiv inte bara används för att tolka verkligheten. Nej, barnets tidsuppfattning och barnets sätt att minnas märks också. Trots att boken har en kronologiskt grund, svävar Linderborg ut och berättar snarare sin historia ämne för ämne, som ett barn utan utvecklad tidsuppfattning tänker. Ett kapitel för de ryska släktingarna, ett för vad det äts i deras hem och så vidare. Det är ett ganska uppfriskande sätt att beskriva en uppväxt på.

Jag tror att Mig äger ingen har blivit en så stor succé som den faktiskt är, på grund av flera anledningar. Inte bara att Linderborg är ett namn som i alla fall de kulturintresserade känner ingen från Aftonbladet! En viktigare anledning är nog att de som levt på 70-80-talet kan känna ingen sig i miljöerna och diskussionerna, en annan att arbetarklasskildringar alltid blir stora i Sverige. Det kändes som om det saknades nyutgiven artbetarlitteratur. Och jag tror inte att någon annan kunde fylla det tomrummet så bra som Linderborg gjort!

3.Mötet som jag sett framemot sedan vårt projekt presenterades innan jul, och kanske ännu mer sedan jag fick veta att det var just Åsa Linderborg som skulle komma, har alltså äntligen ägt rum. Introduktionen var överstökad, bara vi var kvar i salen. Lite spända var vi allt, sittandes på rad framför henne, kramandes våra papper med långa listor som frågade om allt vi ville veta. När hon väl stod där framför oss i talarstolen var det nog inte bara min röst som sviktade lite.

Men nervositeten försvann snabbt, för vilken glad och öppen person hon var! Hon svarade ärligt på alla undringar, skrattade och visade vita tänder mot det röda läppstiftet, stämningen blev strax avslappnad. Hon berättade om hur hennes bok mottagits, av både allmänheten och de som står henne nära, om oväntade reaktioner (vem trodde att Leif skulle få så mycket sympatier och kärleksbrev till exempel?) och hur det känns att vara en skönlitterär författare. Hon tog våra tankar på allvar och svarade på dem lika seriöst som om det varit Daniel Sjölin (Babels programledare) som satt framför henne.

När alla våra frågor var besvarade - även de som vi inte var säkra på att vi vågade fråga - blev det inte så pinsamt tyst som man skulle kunna tro. Vi började diskutera litteratur i allmänhet, favoritböcker och dåliga böcker, barnböcker och klassiker. Jag tyckte iallafall att just den delen av diskussionen var väldigt givande. Det var väl en ganska naturlig reaktion, eftersom hon också hade läst och tyckte om min favoritbok och dessutom hade intressanta tankar om andra böcker som jag läst. Tiden rann iväg alldeles för fort.

Det var, som ni säkert förstår, en väldigt givande timme. Det var synd att hon inte fick priset till slut, men om man ser till anledningen till priset kan man förstå juryns val lite mer. Debutantpriset delas ju ut för att ge en debuterande författare chansen att skriva en till bok - och Åsa Linderborg behöver inte de pengarna för att göra det. Hon har fast anställning på Aftonbladet, och har dessutom vunnit Ivar Lo-Johanssonpiset på över 300 000 kr! Det är klart att juryn ska välja den bok som är bäst - men jag tror ändå, medvetet eller omedvetet, att de haft det i tankarna. För mig är ändå Linderborg en inspirationskälla, en stark kvinna med en egen vilja, en vinnare.

Om musik och nerver

2008-02-05T22:13:00.000+01:00

Min naturkunskapslärare, vi kan kalla honom Peter till exempel, håller på att lära oss allt han kan om nervsystemet just nu. Och sinnena. Ja, han försöker förklara allting som gör oss mänskliga på ett biologiskt sätt. Och om det kan man tycka vad man vill, men det har hursomhelst fått mig att fundera på känslor och hur massa småsmå impulser, synapser kan kännas så. Trots att jag inte är religiös vill jag ändå tro att det där, den energin, är något annat än olika ämnen i olika formationer. Eller så new age-romantiserar jag, som vanligt.

Det är egentligen bara definitioner. Jag funderar egentligen mest på musik. Inga egentliga känslor, inte kärlek, smärta, likgiltighet, hat, avund, ensamhet. Jag funderar på musik. Finns det något som gör tanken på att allt egentligen är biologi mer abstrakt än musik? Jag kan inte veta hur det känns för alla andra, men en riktigt bra sång, ett par toner som verkar dansa in i varandra, en röst som berättar, när det bara klickar sådär, det liknar inget annat. Vet ni hur det är? Musik frigör känslor för mig. Vad är det för biologisk process, Peter? Låtar kan få mig att börja gråta rakt ut, stortjuta, och inte förän då förstår jag att jag faktiskt är ledsen. De göra så att den där ovanliga, lugnt sommarblåa känslan i magen kryper fram och jag är ...lycklig. Tvingar mig att erkänna när jag har fel. Och så vidare. Musik, det är en tolkningsguide, mitt medvetnas uppslagsverk till mitt undermedvetna. Vad heter den signalsubstansen? Musikadrenalin?

Om likgiltighet

2008-01-31T22:07:00.000+01:00

Att inte vilja göra någonting, inte känna för att göra något alls, inte ha lust att göra ingenting. Jag måste skriva ett par rader om tillståndet i Januari, för det irriterar mig. Jag vill inte: skriva, läsa, rita, måla, shoppa, vara social, åka iväg, stanna kvar, gå till skolan, göra läxor, äta, banta, fota, minnas, glömma, göra smycken eller vadsomhelst annat. Det enda jag ser fram emot, förut våren och sommaren som hägrar vid horisonten, är att ligga i soffan med en fleecefilt över mig och kolla på dålig tv. Det är den enda. Annars kan det vara.

Måndag

2008-01-21T20:19:00.000+01:00

Jag har precis gett mig själv en maxtid på internet om dagen. En halvtimma. Kommer jag falla för pressen och ge upp eller kommer jag skapa en "sund distans" som håller, till skiten? Det kan bara tiden avgöra. Det är nog en bra grej, tror jag iallafall. Och den tiden räcker för det viktigaste. Dessutom är internet så överskattat, det förvränger allt till oigenkännlighet och jag vet faktiskt inte om jag behöver det så mycket som jag tror. En stund letande efter anledningar var nästan helt förgäves, en halvtimma räcker, verkligen. Det finns annat jag vill göra på kvällarna. Måla, läsa. Ja, jag tror att jag kommer vinna på det här. En utvärdering kommer också, det är ett löfte. Och OBS, det här kommer inte påverka min bloggaktivitet, det är ett löfte till.

Om sju sanningar

2008-01-19T16:34:00.000+01:00

Återigen föll jag för egoismen och tänker publicera sju sanningar om mig själv:

Antal huvudvärksdagar i veckan för mig, är ca 5 st. Dagar med ont i magen ca 4 st, det är förmodligen magkatarr eller dyspepsi, alltså mer magsaft än min kropp kan hantera.
Jag minns bilder, ljud och röster väldigt bra, men möten, tider och namn går mig helt förbi.
Jag är väldigt sprirituell, men inte alls religiös.
Sociala events gör mig alltid nervös, jag avskyr att prata med folk som jag bara nästan känner.
Jag har lätt för att bli beroende av saker, tyvärr. Träningsberoendet är väl tydligast.
Mitt förhållande till sömn är väldigt motsägelsefullt. Jag är trött hela tiden och kan somna närsomhelst på dygnet, och det irriterar mig väldigt under skoltid. Samtidigt älskar jag att sova.
Jag älskar “dålig” tv! Jag kan seriöst uppskatta program som “top 50 Hollywood break-ups”!

Tisdag

2008-01-15T21:41:00.000+01:00

Konstant trött, inifrån och utifrån och inifrån. Som när man ligger i soffan framför tv:n med sin fleecefilt extra sena kvällar och blinkar extra långsamt. Men jag känner så hela tiden, och jag börjar få panik. Jag orkar inte ens vara trött längre.

Dagens bloggtips: Svenskaprojektet att läsa BT's debutantprisnominerade böcker och blogga om dem har börjat, checka: Mig Äger Ingen.

Dagens låttips: Jag har simmat långt ut, av TAW:

Jag stod på en strand, där havet var klart och varmt.
Jag var ett barn, jag sprang, rakt ut i det glittrande blå.
Men havet blir djupt, det där havet blev djup och kallt.
Det som var stort på håll, inte längre lika stort.

Jag har simmat långt ut ifrån land och det skymmer,
det känns som min kraft kommer ta slut.
Ska jag hålla i eller ska jag släppa?
Jag har simmat för långt ut från land.

Fredag

2008-01-11T22:38:00.000+01:00

Ett nyårslöfte är på väg att bli verklighet, tror jag. Men det är inte utan vemod någonstans i magtrakten jag tvingades hoppa av några av mina fritidssysslor (tänker inte nämna vad här, eftersom jag lovade mig själv dyrt och heligt att jag inte skulle blanda in politik i den här bloggen!). Det blev till slut omöjligt att vifta undan alla stressymptom, jag orkade inte längre. Spänningshuvudvärk, stickande magont, konstant trötthet och slöhet, listan kan göras lång. Dags att ta en paus, få tiden att räcka till med en god marginal istället för att fylla den till bredden varje dag. Jag är stolt över att jag klarade av att inse att förändring var det bästa alternativet. Och för att se till att löftet inte glöms bort, behövs det här inlägget.

Måndag

2008-01-07T21:37:00.000+01:00

Erkännande: jag älskar vad som oftast klassas som "dålig" tv. När jag känner för att lägga mig i soffan och slå på dumburken, då vill jag inte se något bra. Och bra är ett kort ord för "lärorikt, pretto eller kulturellt". Nä, ingenting i den stilen. Faktum är, att jag bara vill se skit. Eller inte skit, men inget bra-på-riktigt iallafall. Mina favoriter är sitcoms (2½ men, vänner, joey eller scrubs), gör-om-gör-rätt (fab5, roomservice, extreme home makeover, du är vad du äter eller lyxfällan) eller det allra bästa: dramaserier, eller repriser av dem (One tree hill, OC, Grey's anatomy, Cityakuten eller Desperate Housewives). Jag brukar intala mig att det inte beror på att jag är ytlig och korkad, utan på att jag vill slappna av när jag ser på tv, titta på något som inte kräver något tillbaka från min sida. Bara ta en paus: dra på sig fleecefilten och greppa tekoppen, och inte behöva tänka mer. Men även om ytlighet ändå skulle vara anledningen... då är det väl ändå ett gott tecken att jag vet om det själv. Eller?

Om vänner och kompisar

2008-01-05T22:41:00.000+01:00

Lisas ordlexikon, del 1:
Kompis: Person vars umgänge du uppskattar, som är rolig och givande att spendera tid med, men som kanske inte vet absolut allt om dig. Och kanske inte behöver det heller. Och vice versa.
Vän: (Allt positivt här ovan, plus:) Person som inte bara vet allt om dig, utan också känner dig. Känner med dig, för dig, ibland mot dig. Någon som du litar på till hundra procent. Den du ringer när du måste prata med någon, den som ringer dig när denne behöver prata.

...som skillnaden mellan glädje och lycka.

Måndag

2007-12-31T18:05:00.000+01:00

Nyårslöften, jag lovar alltid att jag inte ska ge några - sen lägger jag till ett par stycken ändå. I år, jag tror att i år ska jag omfamna nyårslöftena och avge ett par stycken. Gärna pretentiösa sådana också, tänkte jag. Ungefär såhär klichéeaktigt blev det:

Vara noga med att äta bra.
Fortsätta träna och ha hälsan.
Tänka på att vara snällare.
Stressa mindre, ta mig tid att vila ibland.

Och årets sista dagens puss får Andreas, som låg vaken till klockan tre och småpratade med mig när jag mådde illa (pga överkonsumtion av godis, inget annat!) och därför inte kunde somna. Älskling!

Om vänner och kompisar

2007-12-29T18:09:00.000+01:00

Ibland får jag prestationsångest över alla vänner och kompisar som jag inte hinner träffa så ofta som jag egentligen vill. Jag har svårt för att släppa taget om kompisar, tycker alltid att det finns tid och hjärterum kvar för dem - sedan får jag dåligt samvete, för jag har ju inte tid. Men så, de senaste dagarna har jag kommit till någon slags insikt. (Ja, den måste ni få höra!) Även om jag inte hinner träffa alla mina vänner och kompisar varje vecka, så innebär inte det att jag tycker mindre om dem och de om mig. Det har delvis med åldern att göra, tror jag. Ser man sig omkring i den "riktiga" Villa+Volvo+Vovve-vuxenvärlden, ser man att vänskapen där ännu oftare är sån, när den växt till sig. Och att det inte alltid är en dålig grej. Alla vänner/kompisar behöver inte vara en del av ens dagliga liv, veta allt som händer sekunden efter det hänt och allt det där. Självklart behövs det ett par sådana vänner - och jag har underbara sådana - men de andra kompisarna, som man fikar med ibland eller så, behövs också. Som ombyte, som nostalgikickar om man en gång varit närmre, som komplement, om man bråkar, får tillfällig kortslutning eller likande över den dagliga umgängeskretsen, listan kan göras lång. Slutsats: Jag ska sluta ha dåligt samvete över att jag inte kan träffa alla tillräckligt ofta för att kunna få direkt, nästintill daglig update om allting som händer mig och dem. Istället ska jag vara glad över att jag har båda sortens vänner och kompisar och att de är den perfekta kombinationen för mig!

Måndag

2007-12-24T11:03:00.000+01:00

GOD JUL och ett gott nytt år,
(...jag tänker iallafall ha båda två.)

Lördag/Söndag

2007-12-23T00:15:00.000+01:00

Det är precis mellan lördag och söndag nu, därav blogginläggets titel. Jag tänkte mest säga att jag är stoltare än någonsinn över Bäckäng, och mer irriterad än någonsinn på samma gång. Bäst att ta de dåliga nyheterna först? Jag gillar inte smällare, bengaler och äggkastning. Kom igen, det är en liten lek mellan två skolor, inte krig på liv eller död! Och det är inte bara Bäckäng jag pratar om. Jag har alltid varit för lite rivalitet mellan oss och Teknis, för skolandans skull, men det finns gränser. Dags att vara lite realistisk? Men det värmer ändå i hjärtat när Bäckängs lag springer över mållinjen och alla vi andra ned på planen, nynnandes på Seven Nation Army. Och jag är fortfarande en stolt Bäckängit!

Fredag till Lördag den här veckan har Johanna, Anna, Frida, Sabina och jag varit ute i Sabinas stuga, reunion från sportlovet och minst lika underbart. Därför får dessa tjejer dagens puss, i kamp med Andreas som måste få en också!

Måndag

2007-12-17T21:07:00.000+01:00

Idag är jag glad, nästan lycklig. Jo, faktiskt. Så det här blogginlägget blir ett sådantdärnt tråkigt om mitt allmäntillstånd, sluta läs nu om du inte är intresserad. Ibland är det bara såhär.

Idag kom ett tjockt paket med posten, och när jag öppnade (läs: slet upp) det så låg där ett kort men informativt brev från Svenska Förläggareföreningen och fem böcker som luktade så som bara nytrycka plastinklädda omslag och trycksvärta kan göra, och de var inbunda och små som diktantologier. Novellsamlingen med årets Lilla Augustpriset-nomineringar, och jag är med. Trots att det här inte direkt är böcker som kommer säljas i affärerna, inte ens biblioteken kommer köpa dem, så är det här ändå stort. Mina ord (orden, de är mina!) står i en riktig, inbunden bok. Det här kommer jag leva på länge. Och det ger mersmak...

Dagens puss får Andreas för övrigt.

Tisdag

2007-12-11T22:47:00.000+01:00

Jag härmar Sabina, jag tänker skriva om allt det där man (läs: jag) vill hinna med innan det är dags att vara ordentlig och föra generationen vidare. Saker att berätta för barnbarnen, det vill säga. Egentligen helt egoistiska grejer, men någon gång vill jag ha gjort följande:

Bo i Paris, jag måste få bo i Paris.
Ge ut en bok, ge ut flera...
& hålla i ett eget (mini)seminarie på bokmässan.
Inreda en helt egen, liten, lägenhet. Bo ensam.
Läsa flummiga kurser på Gbg's universitet.
Ha varit en groupie *sscch*
Gå ut och dansa på en popklubb.
Utbilda mig till poweryoga-instruktör.

...fortsättning följer?

Om självinsikt och sånt

2007-12-10T19:49:00.000+01:00

Det där med att kunna definiera, sätta ord och etiketter på sig själv, ska ju vara ett steg i rätt riktning, säger de. Mot att känna och vara trygg i sig själv. Men hur vet man att man har rätt definition av sig själv? (Går det ens att veta?) Om man till exempel tänker att man är någonting som ens omgivning inte alls håller med om, stämmer det ändå? Är man det som personerna runt omkring en också ser, eller är det endast du själv som vet exakt vad och vem du är? Det kanske är det här som de menar när de säger att man inte ska definiera sig själv utifrån andra och vad de tycker. Att det handlar om att veta vem man är, vad man kan och allt det där, utan att någon ska ha behövt berätta det för dig. Å andra sidan måste man också reflektera kring vad andra säger också - ingen är ofelbar och andra kan ju komma med synvinklar som man aldrig själv skulle tänkt på. Som vanligt visar sig svaret vara: en kombination av alternativen. Det blir ändå alltid så, i slutändan. Har jag svårt att bestämma mig? (En definitionsfråga, haha).

Torsdag

2007-12-06T22:27:00.000+01:00

...& en som vandrar.
(& heja nödrim!)

Dagens sanning: jag älskar att gå ut och gå,
mest för allting verkar så mycket lättare då.
Ja, vad för jobbigt, eller bra, som än händer,
funkar ett varv runt sjön (som är fylld av änder).
Med musiken strömmande ur min iPod,
promenerar jag i solsken eller i snömodd.
Och även om det inte gäller långa stunder,
tid till djupa insikter och stora under,
kan en promenix föra mycket gott med sig.
Och om du vill, kan du få gå bredvid mig.

Söndag

2007-12-02T18:07:00.000+01:00

Jovisst, julen är en högtid som firar födelsen av en snubbe jag inte ens tror på, och har blivit kommersialiserad till max. Men det är ju så roligt att köpa julklappar! Och nu är det första advent, så jag ska fira detta med att skriva en önskelista:

Digitalkamera
Dior Miss Chèrie
En svart långkofta
Lite skivor
(Presentkort på) underkläder
Pyjamas (linne+shorts)
Några böcker

Om Yoga

2007-11-27T22:28:00.000+01:00

Om ni lusläst mina 7 sanningar tidigare den här månaden, vet ni att jag inte direkt hyser varma känslor för min kropp. Faktiskt så känner jag oftast att jag, och då menar jag min personlighet och mina tankegångar, inte alls är detsamma som min utsida: att jag är fast inuti något som ska vara jag, men som ändå inte symboliserar mig. Men det finns ett undantag. Yoga.
När jag gör yoga, som av en slump är sanskrit för förening, är jag-inuti och jag-utanpå samma sak. När jag gör yoga snuddar jag vid den där helhetskänslan som jag hoppas att de flesta har, kanske till och med harmoni. Balans mellan yin och yang, på riktigt. Det där alla säger om att yoga förenar kropp och själ (om det finns något sådant), det är sant. I alla fall för mig. Förstår ni nu varför jag ogärna avstår från mina 75 yoga-minuter i veckan, en timma och en kvart då jag är, vilken klichée, hel?

...det här kan vara det mest personliga jag skrivit här. Håll till godo.

Om kent 23-24/11

2007-11-25T12:48:00.000+01:00

Knappt hade ringandet i mina öron från fredagens konsert slutat, innan jag stod utanför Lisebergshallen igen, i kylan. Lugnet före stormen i regnet. Vår plan gick felfritt som en klocka, jag lämnade jackorna i garderoben, de tog platser och sedan var det bara väntan kvar, fylld av nervösa skratt och förväntansfulla blickar mot scenen. Väntan, alltid denna väntan.
En halvtimma kvar, och alla ställde sig upp.
En minut, pulsen uppe i 170.
En sekund, vart tog mina andetag vägen?
Att vi är så nära! var det första som slog mig, det var en surrealistisk känsla någonstans innanför bröstkorgen. Jag kunde se varenda rynka i Jockes ansikte, kajalen runt hans ögon, som fick honom att likna en märklig egyptisk gud. Kunde se Samis fingrar när han, slängandes med den blonda luggen, vävde magi med gitarren. Värmen från alla runt omkring, ropen från publiken, och alla som sjöng minst lika högt som jag. Lyckan. Låtarna. Saker man ser, jag trodde aldrig riktigt på det, men de spelade den medan bildskärmen dränkte allting i poolblått. Kungen är död. Gravitation. Och alla de som alltid slår som en knytnäve i solar plexus, Musik non stop, 747, Mannen i den vita hatten.
Efteråt tog allting bara slut. Inte bara konserten, utan min energi. Det kändes som om jag var i dvala, men på något sätt kom vi hem ändå. Att prata om konserten var inte ett alternativ, mina ord var försvunna och jag ville inte ha någon musik som skulle kunna sudda ut det jag nyss hört. När jag sprang hemåt mot värmen, och tussiga vita snöflingor föll sammetsmjukt på vägen, mitt i vinternatten, då visste jag att det här var lika högt som mina förväntningar var innan. Och att jag hittat ännu ett "hem" - mitt i publiken framför det band jag älskar mest.

...Sorry för det euforiska inlägget, men jag var tvungen.
Tack: Johanna och Sabina för sällskapet, mes anges.

Om helgens konserter

2007-11-22T19:26:00.000+01:00

Kent, mina gamla men fortfarande samtida (blinkblink) älsklingar. Imorgon och på lördag, ska jag se dem för åttonde respektive nionde gången, och jag längtar så mycket att jag kan fälla ut klorna för att skydda mina kvällar. Jag hoppas naivt på Noll, och mer realitiskt på Vinternoll2, Kungen är död, Musik non stop, och min favorit från den nya skivan: Vy från ett luftslott.

Ett framsteg blir ett bakslag, nånting måste undgått min blick.
Objekten under radarn, är de som skapar myter
som slår hål på en orättvis värld.
Och jag önskar att du var här.

Ses vi i Lisebergshallen?

Om lycka

2007-11-20T20:53:00.000+01:00

Metafor: vad är Lycka?

Tänk dig att du är en iPod, med en massa olika sånger inuti. Och din dator och iTunes är din omvärld, med ett myller av andra låtar, glada som ledsna. Då är lycka när du/iPoden är synkad med omvärlden/iTunes. När dina sånger är detsamma som omvärldens, och ni sjunger tillsammans.

Om mejl från Tomas Andersson Wij

2007-11-16T23:36:00.000+01:00

Jag skrev:
Godmorgon/dag/kväll/natt.

Klickade nyss runt lite bland låtbeskrivningarna här på din hemsida, läste lite där och lite här - och landade till sist framför "Gör nånting vackert." Där du skriver att ingen märkt den Plura-doftande versen, jag antar att du menar innan du skrev här. Även om du säkert hört det förut, måste jag säga det igen: det är inte helt sant! Det gnistrade till i mig av igenkänning när jag hörde den första gången, jag flyttades tillbaka till när jag var så liten att jag vägrade erkänna att jag tjuvlyssnade på pappas plattor, och till en hyllningsplatta åt en viss Plura. Till Dörrarna till himlen (nu blir det pinsamt om det inte är den, men jag är ganska säker!). Det stör mig egentligen inte speciellt mycket, det ger snarare båda låtarna det där extra, och jag vill egentligen mest skryta med mitt ljudminne. Förresten är det genom just den skivan som jag började lyssna på dig, på Eldkvarn, på kent, och sedan vidare till allt som jag älskar idag egentligen. 'Min bön idag', att du spelar din underbara version av Nedför floden någon gång på en Göteborgsspelning, när jag alldeles säkert är där?

När ordet ändå är mitt, kanske jag borde ta tillfället tillfånga och tacka för en liten sång som heter Oroshjärta. Den är lite som trygghetskänsla, om någon annan uppenbarligen kan beskriva hur jag är, då kan jag inte vara helt ensam och oförstådd (i min värld är de två tillsammans synonymt med halvtaskig självinsikt). Om det finns någon förutom jag som satt ord på det.

Tack!

Tomas Andersson Wij svarade:
Hej Lisa!
Tack för ditt fina mejl! Jag spelar på Trägårn med band den 7 mars. Ska ta med dina önskningar in i planeringen av den spelningen, men lovar inget.

Allt det bästa!

TAW

Och så var den här veckan värd något igen.

Om sju sanningar

2007-11-12T19:46:00.000+01:00

Det här är sanningen om mig. Jag blev utmanad att skriva sju personliga sanningar om mig själv, och eftersom jag ändå sitter här och försöker smita undan diverse läxor så... Egotripp:

1. Jag är en sådan person som snöar in på saker. Jag har svårt att göra saker halvhjärtat, på gott och ont. Varesig det gäller artister, hrrm, eller andra intressen.
2. Jag analyserar allt som folk säger till mig. Plockar isär, tolka del för del och som helhet, jämför och drar slutsatser. Och det gör jag egentligen omedvetet - det är inte så att jag sitter och tänker "ja, han/hon menar nog så här när han/hon sa sådär...". Det sker automatiskt, känslan bara kommer krypande och fastnar.
3. Jag har något slags sjätte sinne när det gäller att se om någon tycker om någon annan som mer än kompis. Jag brukar säga att jag inte har en aning om hur många jag missar, men de jag upptäcker stämmer alltid. Ibland inbillar jag mig bara den där speciella känslan när jag inser vad två - eller i mer tragiska fall en - person känner, men det märker jag oftast direkt. Den äkta känslan går inte att kopiera. Jag bara Vet.
4. Jag blir lätt sådär förälskad på avstånd, så som man blir när man går på mellanstadiet. Fast minus snyggaste-killen-listorna, naturligtvis! Det försvann aldrig riktigt från mig, tror jag. Å andra sidan tar det väldigt lång tid innan jag blir kär "på riktigt"...
5. Jag blir, på tal om kärlek, lätt förälskad i platser. Gör en plats ett avtryck på mig, håller jag kvar det för evigt. Hittade jag hem-känslan någonstans, kommer jag alltid vilja vända tillbaka dit. Mina barndomssomrars Bohuslän, Paris-stämningen, ett regnigt men kompistätt Söder, långfika på Haga.
6. Jag älskar att gå och lägga mig när det är ljust ute. Att halvsovande kika upp mot mitt fönster och se en blå himmel färgas lilarosa i kvällssolen. Så, på försommaren sover jag bra. Dessutom kan jag inte sova utan pyjamasbyxor, spelar ingen roll om det är varmt.
7.Jag har haft komplex över nästan varenda kroppsdel jag har. Helt ärligt, jag kan inte komma på någon del av mig som inte utsatts för lite extra hat någon period.

Och sedan ska jag utmana sju andra. Men jag har inte sju bloggkompisar, så jag utmanar bara de jag har: Hanna, Sarah, Sabina. Shoot!

De la francais

2007-11-10T23:52:00.000+01:00

Je pense que je dois écrire un peu sur ma langue favori, ici, sur mon blog. Et bien sûr, si je vais écrire de la langue, je vais écrire en la langue aussi. Ah oui, je parle de la francais! Quand j'ai choisi la francais comme le langue C, quand j'avais 13 ans, je n'ai pas été sûr que j'avais choisi vrai. Je n'ai pas connu aucune personne qui a choisi le même que moi. Mais, sûr les lessons francais, j'ai rencontré Milla, qui a devenu ma meilleure amie, et temps en temps, la francais a devenu amusant. Aujourd'hui, quand je regarde un film francais je comprend prèsque toutes, je peut écrire un peu, et j'essaye à parler aussi. J'aime la langue et je suis determinée que je vais habiter en Paris quelque fois. Allez les blues!

Om nostagliska ljud

2007-11-05T20:35:00.001+01:00

En gång för mycket länge sedan, eller iallafall innan 2002, ägde familjen Oroshjärta en cd. Det var inte vilka låtar som helst, det var en coverplatta där diverse artister tolkade den då nyss fyllda 50: Eldkvarns Plura Jonssons låtar till hans ära. Det här var innan jag erkände att all musik som mina föräldrar lyssnade på, älskade jag också. Det här var den tiden då jag i smyg (nästan så jag inte märkte det själv) lärde mig flera av låtarna på just den plattan. Utan att ens tänka på vem som sjöng, eller vem som skrev låtarna, jag bara lyssnade varje gång jag åkte med pappa i bilen. Utan att erkänna att jag kunde varenda vers precis som han.
Resten är historia. Såsmåningom erkände jag mig slagen av deras musiksmak, började lyssna på ett band som många kallar kent och hamnade på rätt plats. Någon gång kort efter allt det där kollade jag på denna låtlista, på denna coverplatta som jag förälskat mig i innan jag visste var musikkärlek var. Och se där: både kents Jocke Berg och Tomas Andersson Wij (min två favoritmusikkärlekar idag) hade med varsin låt på skivan.
Och nu kommer den tragiska vändningen i historian: skivan försvann. Min kanske absolut första kärlek i ljudvärlden var borta - och i förra veckan insåg jag att vi letat överallt och att den var försvunnen för evigt. Beslutsamt klickade jag runt lite, beställde den på nytt och idag låg det ett brunt paket i brevlådan. Med nästan andaktskänsla i magen satte jag på stereon, tog ett djupt andetag och sedan lyssnade jag igenom cdn i ett streck, liggandes på parkettgolvet med bookleten intill. Och blev alldeles nyförälskad igen.

Om Winnerbäck 28/10

2007-11-04T23:04:00.000+01:00

För en vecka sedan spelade Herr Winnerbäck i Lisebergshallen, och jag var där. Rena släktträffen: Mamma, pappa, moster, kusin, (en annan) kusins fästmö och jag. Och det var trevligt, Hugger i sten var speciellt religiös och alla nya låtar satt verkligen. De är tajta, de där. Jag borde lyssna mycket mer på honom, jag vet det, för jag skulle verkligen kunna älska hans musik, men jag har inte hört honom tillräckligt mycket för att ha hunnit bygga upp det där sista extra som höjer honom över allt annat.
Jag förundrades i och för sig mest över hur liten Lisebergshallen var i verkligheten och över att Johanna, Ina och jag har ståplatsbiljetter till kent och att vi kommer kunna stå löjligt långt fram. Och att vi kommer vara ganska nära när jag, pappa, Linn och Johan ser dem från sittplats kvällen före. Jag är pepp.

Torsdag

2007-11-01T23:12:00.000+01:00

Nya färger, nya toner på denna årets första, nya dag? Nästan lite marint, om du frågar mig. Jag nästan hör måsarna skrika i bakgrunden. Och jag gillar måsar. En nystart, en ny start. Men samma gamla stretande blogg. Eller?

Med lite inspiration från något håll, gjorde jag en lite enklare blogg endast för min texter. http://www.oroshjertastexter.blogspot.com, ganska nära kopplad till den här bloggen, men med ett annat syfte. Och jag vill ha kommentarer på mina texter, mina alster.

Tisdag

2007-10-30T18:02:00.000+01:00

I brist på annat att skriva om kan jag ju meddela att jag har världens bästa vänner. Alla säger att de vänner man skaffar på gymnasiet är de vänner man kommer behålla hela livet. Jag hoppas verkligen att det är så, för isåfall har jag en otrolig tur. Kom nyss hem från en mysig tjejövernattning i Vegby med Ina, Johanna, Anna och Frida. Förhoppningsvis lyckas jag klämma in en fika med Hanna och Sarah på lovet också, så har lovet varit mer än perfekt.

Måndag

2007-10-22T19:01:00.000+02:00

Ok, #1 på min postiva lista:
Jag är nominerad till Lilla Augustpriset med novellen Kråkbarn.
...kolla själv: http://www.augustpriset.info/139

Söndag

2007-10-21T13:24:00.000+02:00

Ett såndärt tråkigt inlägg om mitt allmäntillstånd.

Humörsvängningar är inte det rätta ordet, snarare tursvängingar. Antingen har jag mer oflyt än någon kan märka, eller så har jag tur i överkant. Jag vet inte om det är så hälsosamt, men jag vet att jag inte vill ändra på det. Eller så är det bara för att jag byggt upp en knapp balans, och små saker väger över så allting välter, och jag bryter ihop, och min känsla blir att jag har världens otur - och egentligen var det inte så farligt. Eller så var det ännu värre. Och i jämförelse med det så verkar alla bra grejer mycket större, eller så lyckas jag missa dem. Alla bra grejer kanske är en överdrift i och för sig. Högst upp på positiva listan är två saker: mina vänner (KlichéeKlichéeKlichéeKlichée), och en grej till. Måndag kl. 13.00.